26 aug. 2014

Talande tystnad


Igår spred sig som en löpeld på facebook en killes uppdatering, där han berättade om hur han på busshållplatsen bevittnat hur ett gäng tonårspojkar bråkat med en jämnårig. De hade kastat hans mössa, kallat honom elaka saker och betett sig allmänt elakt, och detta hade sen ännu fortsatt på bussen. Ingen hade ingripit, ingen hade sagt nånting. Folk tittade bort, tittade ner, tittade i sina telefoner. Under tystnad.

Hans berättelse delades snabbt, och idag hade Ilta Sanomat också snappat upp den, klick! Det jag inte visste, då jag läste Juhos status, var att han själv är i gymnasieåldern och bara snäppet äldre än dehär pojkarna - han är min hjälte idag. Det krävs lite mod att gripa in i en sån där situation, att höja sin röst och säga "hej, det där är inte okej, sluta". Att se en annan människa i ögonen och säga emot, för att inte tala om att ensam stå upp framför ett helt gäng idioter.  Jag frågar mig var de vuxnas civilkurage var, de som också var med på bussresan och helt säkert hörde och såg vad som försigick? Att inte säga nåt i en sån stund, att bara låtsas som om det regnar eller att skruva upp volymen på Spotify är så jävla fegt.

Och jo, jag vågar säga det här, eftersom jag själv skulle ha ingripit. Jag är 99% säker på det - åtminstone så länge det gäller barn och tonåringar. Det var inte alls länge sedan jag stegade fram och skiljde åt två småkillar som slogs på stranden - den ena satt ovanpå den andra, som var betydligt yngre, och bankade hans huvud i gruset. Jag röt till, sade "hej, stopp, vad gör du?? - sådär kan man inte göra fattar du väl?", varpå killen svarade att det är okej, det är bara hans lillebror. Men vafan, inte får man göra så mot sin bror eller nån annan för den delen. Knappast ändrade det hans beteende mot sin bror, och vad vet jag, kanske hade lillbrorsan varit extremt jobbig minuterna innan - men sowieso. Jag skulle inte ha kunnat förklara för mina barn varför jag inte ingrep.

Vuxnas likgiltighet, feghet, självcentrering leder till att sånt här förekommer, men såhär kan vi ju bara inte ha det, på riktigt! Snälla, tänk på Juho nästa gång ni ser ett barn som mobbas, tänk på "it takes a village". Jag tänker på att det kanske är mitt barn nån dag, och jag önskar att nån hade gjort något, inte bara stått tyst brevid.

Gör något, låt inte det bara passera.

Kompisar


1 kommentar:

Helena S sa...

Ja alltså hur svårt kan det vara?! Vad förlorar man av att lägga sig i? Några betydelselösa sekunder av ens liv kanske men samma sekunder kan vara avgörande för en annans liv. Jag säger alltid till med risk för att få några juvenila glåpord tillbaka men det är ok, då har jag nåt att fnissa åt senare.