Ytterligare en horrornatt bakom oss. I två repriser har vi suttit i mörkret, med skrik och gråt ringande i huvudet, och matat banan. Av nån anledning verkar det vara det enda som tröstar fröken nattsuddare lite när tuttabstinensen är som plågsammast. Morgonen gick i sin tur åt till att övertyga storebror om det förträffliga i att spara halva pengen han lovats av morfar, istället för att bränna hela på godis. Han var inte lika övertygad som mor i huset, om vi säger så. Tur att utsikten från frukostbordet är vilsam åtminstone.
4 kommentarer:
I feel for you. Hoppas det lättar snart. Kram.
Mippe
Kan hon inte bara få sin tutt?
Att ge upp nu skulle nog inte vara speciellt vettigt! Kämpa på!!
Vet ni vad - hon fick tillbaka den. Har bara inte samlat mig tillräckligt för att berätta det här på bloggen ännu. Snart!
Skicka en kommentar