Det osynliga barnet

Idag blev jag och lillisen medbjudna på teater med dotterns dagisgrupp. Här kan ni läsa mer om pjäsen, det var Viirus uppsättning av Tove Janssons "Det osynliga barnet".

Spännande i mörkret

Jag måste gå ut en sväng med Juni då hon blev som ivrigast - hon verkade tro att det var romersk teater, och klappade, hoppade och tjöt därefter, medan Lykke och hennes kamrater tog det lite mer världsvant och lugnt följde med från början till slut.

Pelle Heikkilä, tummen upp!

En eloge till Viirus, igen. Min favoritteater levererar ALLTID, vare sig det gäller stor eller liten publik.Till näst vill jag se Perplex.

Biobloggen: Paddington

Förra veckoslutet hade vi kruxat för lite tumistid för mig och mellandottern, och åkte till Grankulla för att se på filmen Paddington.  Minns ni dendär björnen i duffel och hatt från typ 70-talet? Själv hade jag bara vaga minnen, och förväntade mig en ganska barnslig och enkel film - och blev således riktigt positivt överaskad.

Bästa biografen med extra dynor att sitta på och utfällbara småbord!

Paddington är otroligt välgjord (kan inte ha varit en helt billig film att göra, i skådisteamet finns bl.a. Nicole Kidman, och i originalet är det Colin Firth som gör Paddingtons röst) men känns inte "disney", och är faktiskt rolig också för äldre barn (vår 10-åring blev visserligen hemma i flunssan) och vuxna. Rekommenderar den varmt, liksom jag också tycker att ni bokstavligen ska gå the extra mile och åka till Grani för att se den, det känns bra att understöda småföretagare som även visar filmer på svenska.

Högt och lågt

Peppe skriver om hög- och lågkultur, om hur det är okej att blanda hejvilt. Det tycker jag också, och jag tror faktiskt att det är bra att inte vara så kritiskt och sålla alltför hårt, utan att istället utsätta sig för så mycket som möjligt och av alla sorter - det är så sinnena stimuleras, och inte bara stryks medhårs liksom. Att bara uppleva sånt som man vet att man uppskattar är snudd på fegt, man ska kunna utmana sig själv också och lära sig nytt. Och det samma gäller barnen - våga prova olika saker, även om ni inte är säkra på att det kommer att vara en omedelbar hit!

Flicka i röd sammetsklänning

 För några dagar sedan var jag med äldre dottern, som är 4,5 år, för första gången på balett på operan. Vi såg Nötknäpparen, och hade en alldeles super kväll. Stämningen på operan är så fin och högtidlig - alla är uppklädda till tänderna, personalen står rak i ryggen och välkomnar en artigt, ögon tindrar av förvantasfullhet hos både stora och små. Man kan inte bete sig hur som helst, och man måste orka sitta tyst och stilla ganska länge. Men trots dehär ganska strikta ramarna klarade sig flickan jättefint, och där hon satt i min famn (vi hade fantastiska platser på första balkongens främsta rad, men räcket var ändå ganska högt för en som bara är lite över metern lång) och jag sufflerade händelseförloppet åt henne, imponerades av de duktiga dansarna, pekade ut instrumenten i orkesterdiket och vi beundrade de vackra kulisserna och dräkterna tillsammans, såg jag hur hon njöt - en helt magisk känsla som jag minns från min barndom då jag gick på operan med min egen mamma.

The Gator and the Girlz

Igår var vi på Arne Alligators julkoncert på Arbis. Där fick barnen dansa loss, springa av sig, hojta och härja och glädjen stod högt i tak. Nånting diametralt motsatt till vår operakväll, men likväl en rolig och viktig upplevelse det också. Friare, skrattigare.

Så mix it up! Allt behövs, och allt utvecklar och stimulerar på sitt sätt. Samma tror jag gäller litteratur och läsning, särskilt för barn. Det är för en gångs skull inte kvaliteten som är viktig utan kvantiteten. När vi går till bibban lånar vi kassen full av alltmöjligt, utan att sålla särskilt mycket - bara det är någotsånär åldersenligt. Och så läser vi - läserläserläser, varje dag. Sagor som man lär sig av, klassiska, moderna, sagor med mycket bilder, och såna med mest text, helt hömppä Disney-prinsess-sagor, och Elsa Beskow-sagor som stått sig i nästan hundra år redan.

 Ibland konstaterar vi att "nå det var en ganska underlig bok det här", och "den ids vi inte låna fler gånger", och det är okej det också. Andra har vi lånat hur många gånger som helst för att den blivit en favorit. Det är inställningen och nyfikenheten som väcks, fantasin och läslusten som är pudelns kärna, inte bara innehållet.

En teaterkväll

Var igår på Gräset är mörkare på andra sidan på Viirus, och har fortsatt att tänka på pjäsen hela dagen. Vilken upplevelse alltså! Sällan man får hela skalan av känslor serverad på det där sättet - jag både skrattade, fnissade, kände med, var tårögd och rädd. Skådisarna var naturligtvis bra, men den som ska ha den största elogen är nog regissören och scenografen - otroligt uttrycksfullt med minimala medel. Så väldigt, väldigt synd att detta var en av de sista föreställningarna , hade mer än gärna uppmanat alla jag känner att gå och se den. Är glad att Helena tog mig med, ibland behöver man en spark i baken för att få saker på gjorda, även om de hängt på to do-listan en tid.

Som tur finns boken för er som missade pjäsen!

Stark teaterupplevelse

Anna var så snäll och tog mig med på "Kvinna till salu" häromkvällen , och där före skämtade jag lite om att jag gärna skulle piggas upp av ett teaterbesök. Men sanningen är den att jag sen satt och blinkade, svalde och snorade medan de där prostituerade kvinnornas livsöden förmedlades till oss i publiken, och att jag tänkt på pjäsen hela kvällen och dagen efteråt. Kan inte skaka av mig den olustiga känslan, hopplösheten och orättvisan i det hela. Hur olik min värld är från dessa kvinnors, trots att vi omedvetna om det kanske passerar varann på gatan på daglig basis.

Jag tycker det är svårt att beskriva uppsättningen på ett proffsigt sätt (här kan ni istället läsa vad hbl skrev om den), jag blev för illa berörd och uppskärrad av det hela - men rekommenderar den absolut, det är utan tvekan nånting alla borde se och få höra om. Människohandel, prostitution och kanske även vart sexualiteten i vårt samhället är på väg tål att vändas ut och in på, för att göra brutal business på andras kroppar och liv genom våld och hot är inte okej - glöm pretty woman-glansbilden, går ni och ser pjäsen kommer ni att förstå hur verkligheten ser ut.

Och hörni, ta för guds skull med er era pojkvänner, män, bröder, pappor och killkompisar - ty publiken bestod till 98% av kvinnor i åldern 55+ (ni vet, kulturtantsstereotyperna) - och det är INTE de som får den här grymma verksamheten att florera, vågar jag påstå.

Svartvitt

Ibland vill jag vara lite kyltyrell, och då brukar jag lämpligtvis ta min kompis Maria under armen och dra iväg på nån utställning. Nu tänkte vi slå två flugor i en smäll och kolla upp Ateneums Caj Bremer -foton och Onerva, Kaupungin Naiset -utställningen. Den senare imponerade inte särskilt på mig, tyckte idén var bra, men utförandet haltade. Den röda tråden var svår att följa, och i mitt tycke verkade Onerva faktiskt inte särskilt vare sig framstående eller provokativ eller intressant eller nånting alls.

Däremot var Caj Bremers fotografier utsökta och gav valuta för de 9 eurona besöket kostade. De var till största delen svart-vita, och blandade dokumentärjournalistiska motiv med en gnutta mode från 60-talet och så lite privata familjefoton från modernare tider. Här nedan ett urval för att belysa stilen:




Vi hade faktiskt turen att råka stöta på fotografen i egen hög person, och det var väldigt intressant att få höra storyn bakom varje alster.




Phil and Ted´s, släng er i väggen.


Sylvi Kekkonen sörjer sin bortgångne man.