Sånahär diskussioner förekommer titt som tätt mellan sambon och undertecknad, detta typexempel utspelades nyss i bilen:
Han, avbryter uppspelt och pekar mot horisonten: ”Titta, titta! Såg du detdär? Vad var det?”
Jag, konfys: ”Va? Var då? Näe, såg ingenting...?”
Han: ”Jo, men där borta, var det inte ett radiostyrt flygplan? Titta nu!”
Jag: ”Mm, kanske det. Ja, men alltså, det jag höll på och säga... Jag tycker alltså sånadär små minicroissanter inte ALLS är lika goda som de riktiga. De är på nåt sätt mycket torrare, tycker du inte? Stora croissanter är annorlunda, de är liksom mjuka innuti och knapriga utanpå – de är ju SÅ de ska vara. Eller va?”
Är det pga sånt här som man en vacker morgon dänger skiljsmässopappren i frukostbordet efter 40 år tillsammans? Vi har ju lite olika intressen. Men trots det vågar jag påstå att ingendera av oss skulle byta bort den andra, inte idag och inte när vi blir gamla och grå - är det inte därför den ålderstigna människan designats att höra sämre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar