Mina barn som seriefigurer

Igår åkte vi till grannstaden för att se filmen Emil och Ida i Lönneberga. Nog är det konstigt att det ska vara så svårt att visa barnfilmer på svenska i landets huvudstad. När jag nångång tidigare försökt leta efter en lämplig föreställning på kidsens modersmål- nuförtiden går det bra för den äldsta med finskan, men för en tre-åring funkkar det inte ännu - så har jag ändå modstulet fått vända blicken tillbaka till netflix eller internet, för filmerna som visas på svenska (OM de överhuvudtaget gör det) är alltid på helt hopplösa tider mitt under dagis- och skoldagen.

Riven biljett

Nå, men Grankulla levererade till all lycka! Dessutom var bion liten, mysig, med gamla knarriga stolar i plysch och armstöd i trä - och det bästa av allt, ett litet bord framför varje stol, sådär som i flygplan. Väldigt behändigt. Och så var det världens sötaste äldre par som höll igång det hela, damen bakom biljett- och godisdisken, och herren som rev biljetter, och antagligen också opererade maskineriet under förevisningen.

Vi råkade också på Maria (formerly known as Housewife, vad har hänt?) med sin flock, och hon visste berätta att samma par skött om biografen ända sen hon var liten. Jag blev lite rörd, och tänker hädanefter understöda sånahär företagare med att i fortsättningen börja med att kolla repertoaren på Bio Grani, och likaså Kino Tapiola i Hagalund.

Svårt att få alla på bild, men här är vi

Detta var för övrigt bio-premiär för Lykke, och det klarade hon som förväntat riktigt galant. Filmen var bara en dryg timme lång, och jag kan rekommendera den - passligt tempo, fint animerad och ursprungstrogen. Även 9-åringen gillade (vars biodebut skedde rätt mycket senare, här kan ni läsa mer om det!). Kände förresten SÅ igen mina egna barn i syskonparet på filmduken, de kunde lika gärna heta Emil och Ida dessa två!