19 nov. 2012

Barnet VS Föräldrarna 1-0

Gällande tuttavvänjningen är statusen inget vidare. Vi är svaga, svaga varelser, och vår dotter har oss totalt lindad kring sitt lilla lillfinger.

Såhär gick det alltså: Lördagkväll konstaterar vi att nappen är dålig, den har ett hål, som vi lite förstorar med sax för effektens skull. Vi säger till dottern att det inte gör nånting, hon är ju så stor flicka nu och behöver ingen tutt mer - och tillsammans och vid gott mod slänger vi den i soporna. Problemen börjar inte förrän vid läggdags, då verkligeheten kristalliseras för det arma flickebarnet. Och så fortsätter det hela natten, hjärtskärande gråt, raseri, och snörvel med en enstaka paus för lite knyckig, ytlig sömn däremellan.

Hon är som den värsta lilla heroinist utan sin fix, och vi vuxna som två levande döda dagen därpå. Uppretade, på dåligt humör, hålögda och bleka.Vid dagssömnen hotar nattens scenario upprepas, och efter att ha lyssnat på gråt och skrik från balkongen i en halvtimme ger vi upp och håvar fram hennes första lilla bebis-tutt ur gömmorna, varvid hon tacksamt tar emot den och somnar bums.

Okej, jag vet att det hängde på oss, och vår ihärdighet. Hon hade inte omkommit av gråt eller sorg, och det hade säkert lättat efter någon dag eller några dagar. Men nu gick det såhär, och vi får bara ta oss i kragen och stålsätta oss inför nästa gång. Blev lite överrumplad av hur hårt hon satte emot, med sonen gick det betydligt lättare back in the days.

9 kommentarer:

Eva sa...

I know the feeling! Tror det gick först på tredje försöket med Marius - men då gick det sen också lätt! Men konstaterade efter att ha haft det bekymmerssamt med hans tuttavvänjning att det finns värre saker här i världen än att använda tutt och lät honom ha den rätt 'länge' (3 år?!). Men fick ge efter med honom i flera omgångar av precis samma anledning - våra nerver höll inte :) Sen gick det ganska lätt med C och jättelätt med S och vi fick igen konstatera att det inte finns någon "universallösning" och någon "universaltid" för nånting vad gäller barn.

Helena S sa...

Bara att testa nästa helg igen. Du kan ju prata om det i veckan så att hon kan börja vänja sig vid tanken. Vet inte om det heller funkar men det är kanske värt ett försök.

Anonym sa...

Vi har inte ens försökt ta den där striden här ännu, känns som om det är tillräckligt jobbigt att vara lite på två år iaf ;).
Jag läste nyligen i nån tidning att dom i en ny forskning kommit fram till att tutten inte påverkar bettet så som dom trott, lite tröst!
Massor av lycka till då ni orkar ta upp fighten nästa gång!
/Ia

Anonym sa...

Hos oss var det jag som var svag, jag gav tillbaka den 3 gånger och sedan tog min man över. Lättare sagt än gjort vill jag påstå!

Kämpa på!

anniam

Anna sa...

Vi gjorde så med V (som var ytterst fäst vid tuttarna och gärna hade en i munnen och krampaktigt höll i tre stycken i vardera hand då han skulle sova) att vi på förhand kom överens att då man fyller 3 år kan man bara inte ha tutt mera. Det höll han med om och en vecka innan födelsedagen så meddelade han att nu vill han ge tuttarna till kråkungarna. Så vi gick hela familjen ut i skogen och V fick bära påsen med alla tuttar och sedan kasta dem mitt ut i naturen. (Som tur var det snö, så efteråt då v och hans far gick till kiosken var det lätt att hitta tuttarna och sätta dem i roskis). På kvällen var han lite sorgsen men kom själv på att han har ju faktiskt inte tuttarna mera för nu är det kråkungarnas tur. Det gick bra den natten och han frågade inte efter dem sedan. Jag var förvånad över hur lätt det gick att bli av med dem ändå.

Sorry romanen!

Sofia sa...

Herregud, så jag känner igen mig i det du skriver.

Anonym sa...

Hej,
Lite förvånad blir jag nog att läsa hur föräldrar diskuterar och argumenterar och parlamenterar med små barn. Tutten är ju en emotionell sak och hon lämnar den nos sen -ni behöver ju inte erbjuda den eller uppmuntra, men låt henne ha en tutt när hon sover. Jag hade samvetskval när barnen var små-och då sa min svärmor till mej; det är lättare att reglera tänder än sår i själen.
Och tro mej; hon är ett barn (ingen av mina många barn har behövt tandreglering pga. en sk.sovtutt, han som höll på längst var ungefär 3 år när han la av)
Är det mera en föräldranoja än ett riktigt problem? Är det skämmigt att ens barn använder tutt?undrar en tant

Sofia sa...

Va fint "det är lättare att reglera tänder än sår i själen". Och jag tror det är just så, att vi föräldrar skäms över tutten, eftersom vi "borde" ha lyckats avvänja våra barn, precis som alla duktiga föräldrar gjort.

Sonja sa...

Håller med de senare skribenterna, låt henne ha tutten. Jag kan garantera att hon har blivit av med den tills hon gifter sig...