Mer spänning än jag önskade

Gick omkring och muttrade och surade här hemma hela förmiddagen för att jag hade så tråkigt. Bakade en rabarberpaj, åt den* med lite glass och kände mig plufsig och otymplig. Sen tänkte jag att jag skulle ta mig en sväng till jobbet, för att städa upp det sista på mitt skrivbord, kolla läget lite allmänt och till sist lämna in min nyckel och mitt id-kort. Sagt och gjort, jag lämnar glad i hågen vårt tysta, trista kontorslandskap bakom mig och stiger in i hissen för att bege mig hemåt igen. Dörren glider fast, men sen händer inget mer. Inget alls. Jag trycker förvånat ett par gånger på diverse olika våningars knappar, men får ingen reaktion tillbaka från hissjäveln. Jag trycker på dörrens öppningsknapp - nada. Jag trycker riktigt jättehårt på dörrens öppningsknapp - nichts. Jag börjar prata högt för mig själv, det här kan ju inte vara sant. Det känns både komiskt, surrealistiskt och lite angstigt samtidigt. Jag behåller fattningen och knappar in telefonnumret till servicefirman. Min puls stiger samtidigt som tårarna då samtalet bryts för tredje gången pga dålig kontakt just då jag får svar och jag märker dessutom att jag har minimalt med batteri kvar, men till all lycka hittar jag en position i en knut av hissen där jag får behålla personalen på tråden och hastigt och lustigt förklara min nöd. Jag lovar, de knappa 45 minuterna jag satt där på golvet och försökte tänka angenäma tankar och andas lugnt kändes omänskligt långa. Nu är jag hemma och ämnar inte lämna soffans trygga djup på hela kvällen - jag kan dock tänka mig att göra ett undantag ifall det skulle behöva födas lite barn, men inte annars.


*nå inte nu precis hela ändå - jobbar parallellt också på sambons vikt, vill inte väga mera än han, haha!