12 feb. 2013

Ondska

För en stund sedan satt jag på ett café i Sörnäs. Från mitt fönsterbord, där jag satt med min latte och mitt kex, följde jag med världen och snöyran utanför. Särskilt uppmärksam var jag på en rom, som satt på trottoarkanten och tiggde. Eller tiggde och tiggde, men han satt där tyst på knä med sänkt blick och en pappersmugg framför sig. De flesta gick förbi, det brukar jag också göra. En tant stannade till och kastade nånting i muggen, och skyndade sen vidare. Så såg jag en stor karl närma sig, gräva i fickan och räcka fram handen med några slantar mot mannen- för att sen brista ut i gapskratt och rycka tillbaka den, alltmedan han belåtet går vidare. Där jag satt vid mitt bord kände jag pulsen stiga och en lust att gå ut på gatan, springa ikapp mannen och fräsande fråga ifall inte hans mamma uppfostrat honom alls. Jag vågade inte. Hur kan man vara så passivt aggressiv mot nån man inte ens känner? Det är en sak att gå förbi utan att ge nåt, och man får tycka vad man vill om tiggeriet på gatorna, men att spotta nån i ansiktet och hånskratta- det gjorde ont i mig att se. Jag skulle ha velat be om ursäkt för min med-finländare, men tror inte han hade förstått mig ändå. Men ett ordentligt klirr i kassan fick han av mig, hoppas det hjälpte lite i världsalltets balans.

Inga kommentarer: