Don´t get me wrong

Den här helgen har i stort gått ut på att roa mina barn i olika sammansättningar. Eller konstellationer är kanske ett bättre ord. Nåväl, fredag besökte vi MacDonalds med sonen och minstingen, lördagen fokuserade jag på mellandottern och hängde med passligt sällskap på WeeGee i Esbo, och idag var det sen påskhäxning med samtliga (och då menar jag samtliga i ordets allra vidaste bemärkelse, eftersom till och med mitt ex och hans nya fru närvarade, kors i taket).

Här skulle en selfie-pinne suttit bra

Bollywood-dans och unga damers bergodalbane-humör

Ny-familje-barn, med den enande länken i mitten

Jag upplever det egentligen inte som särskilt ansträngande att vara ensam med barnen 1) såhär en tid  och 2) åtminstone vad gäller praktiska saker. Visst, den "egna" tiden är ju begränsad till att infinna sig efter ungarnas sovdags, men annars finns det faktiskt mycket i vardagsrutinerna som jag upplever som aningen lättare då man är ensam vuxen i hushållet - bara såna saker som att man själv får bestämma allt, inte behöva rådgöra med nån före man fattar ett beslut, inte är tvungen att ta hänsyn till nån annans tidtabeller osv.

Och sen gäller det ju nog att vara mera organiserad än vanligt (organiserad är inte mitt middle-name precis) - har du glömt att köpa mjölk när du var i butiken tidigare så då är det bara att vara utan tills man har tillfälle att gå nästa gång. Jag kör listor nu, papperslappar. Är också livrädd att låsa ut oss. Men alltså på det stora hela trivs jag egentligen ganska bra med att vara ensam herre på täppan.

Det som jag nog kan sakna är nån vuxen att verkligen tala med, och speciellt att dela barnens funderingar och tokigheter med, små saker de sagt eller gjort som de facto inte intresserar andra nämnvärt, andra än de med riktigt nära blodsband. Nu kanske nån av er fnyser och tänker att det är lätt att säga när det bara har gått fyra dagar, men då kontrar jag med att jag faktiskt varit ensamstående mamma i några år, och har levt i bägge vardagarna. Nu skulle jag ju inte välja detta framom ett liv med min kära man (som jag absolut saknar om nån nu tvivlade), min point är närmast den att det kan vara både helt skönt och dessutom lärorikt (karaktärsdanande rentav) att vara ensam med barnen ibland - men det ska naturligtvis gå åt båda hållen. Jag ljuger mig nämligen blå om jag säger att jag inte skulle vänta på min lilla Köpenhamns-getaway i april!