25 mars 2011

Sjåpigt

Vad är grejen med att kalla sig själv för "lilla jag"? Kanske jag bara har en dålig dag, har sovit för lite, eller pärttar mig för att kaffemjölken är slut, men jag finner det otroligt irriterande.

8 kommentarer:

Pia sa...

Samma här! Är det nånting typiskt kvinnligt månne? Jag har nog aldrig hört en man referera till sig själv som lilla jag.

Naja sa...

SÅ BRA ATT DU TAR UPP DETTA! Jag satt här idag och tänkte på att jag ska, bara för att pissa i ögon lite som man kan säga åtminstone i Norge, börja referera till mig själv som "stora jag". Lilla är på ngt sätt helt fel ord för en 180 lång 31-åring. Också för en hur-kort-som-helst 31-åring för den delen.
Nu ska lilla jag lugna ner mig, pluttiplutt.

Eva sa...

Hih.... jag tycker nog ibland att jag som 31-aring är liten...
Fick idag höra av min son att jag är hans "lilla mamma". Da jag undrade varför sa han att jag bara är liten. (barnlogik..)

Däremot pratar jag nog inte om mej själv som "lilla jag"... det gar nog lite väl langt det ;)

Kram!

Anonym sa...

Pudeln Pipsa i Bärtil är den enda jag vet som gör sig skyldig till detta. Men henne passar det epitetet utmärkt!

Anna

Malin sa...

Det där har jag alltid sagt, helt förskräckligt! Värst är nog "men lilla jag är bara så gaaalen".

Lilla Mia sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lilla Mia sa...

Hjälp, nu känner jag att jag borde ändra namnet på min blogg...

Linda sa...

Pia, inte jag heller.

Naja, hur har folk reagerat på det då?

Eva, hehe, nå joo, ibland känner man sig som en barnrumpa. Men ändå, jag skulle inte säga det på det viset.

Anna, måste spana in henne, har missat det!

Malin, huu. Vem säger så?

Mia, haha, nej nej, håll du det bara, det var inte i den kontexten som det är störande!