28 jan. 2015

Inte för inte

Gulp. Som jag skäms - här ställer ni upp och ger mig ämnen att blogga om, och så jag har helt glömt bort hela alltihop, frågestunden från november. Jepp, november. Kanske jag inte alls ska ändra namn på bloggen, Snigeln Harald lever ju verkligen upp till sitt namn.

Hanna frågar om hur det är att vara hemma med tredje barnet, om man är mer cool som mamma, om jag njuter mer, och om det här är sista gången gillt.
Det som främst skiljer sig nu med tredje barnet är att jag inte flänger omkring som en dåre överallt. Jag trivs bra hemma och har helt tillräckligt att fixa här, hinner liksom inte springa omkring på all världens baby caféer och sångstunder - vilket var jätteroligt med de två första. Nu uppskattar jag att mest softa hemma och bara sniffa baby, ta det helt lugnt - för jag vet att det här nog högst troligt är sista gången, och tiden går ju så förtvivlat fort. Om coolheten, så visst går det säkert oftast så att man blir mer självsäker och rutinerad för varje barn, men iofs tror jag mig vara av den mer laid-back sorten från början - och råkar man dessutom vara mamma till ett s.k. specialbarn så känns vardagsbekymren med de andra barnen för det mesta som peanuts.

Helena frågar om mitt bästa morsdagsminne.
Nu har jag minne som en kråka, men en minns jag speciellt: min andra morsdag (min första har försvunnit i ett dimtöcken, var nyseparerad och oändligt trött och ledsen) firade vi med sonen, min nuvarande man och jag på deras landeställe. Det var ovanligt varmt, soligt och vindstilla, man kunde nästan tro att det var en högsommardag - och där satt vi och åt piknik-morgonmål vid stranden. Jag minns inte vad vi pratade om, om jag fick nåt kort eller blommor eller nån gåva, men känslan av att allt kommer att ordna sig, och att vara lugn och varm om hjärtat, den minns jag. Sen minns jag vagt en annan morsdag, några år senare, då vi besökte mina föräldrar ute i Korpo och jag bakat en jättegod schwarzwald-tårta åt min mamma, nam. Eller mest är det alltså tårtan jag minns, haha!

Pia frågar om det bästa och det sämsta med att växa upp på ett litet ställe i skärgården, och om det är så jag önskar att mina barn skulle få växa upp.
Det bästa var att få vara ganska omedveten om omvärlden, att känna sig trygg och få vara lite naiv, att verkligen få vara ett barn. Och ponnyn, att få ha en egen ponny! Sen finns det nog en rad med tråkiga sidor också, varav ensamheten var en. Vi bodde i en liten by där det inte fanns jämnåriga, och förbindelserna var ju inte de bästa heller. Å andra sidan är jag inte säker på om det hade ändrat på min situation, för jag smälte aldrig riktigt in i gänget annars heller. På en liten ort är det inte sagt att utomstående tas emot med öppna armar, och barn kan vara ganska elaka om vi säger så.

Jag tror och hoppas mina barn får en bra uppväxt oberoende av geografin, det viktigaste är ändå familjen och de verktyg man får med sig hemifrån som behövs för att hantera livet, helt enkelt.

Nu dags för lite kaffe och dagens Hbl, resten tar vi.... tja, sen när vi tar det. :)

Inga kommentarer: