Det var en gång...

...en liten snigelmamma. Hon bodde med sin lilla bebis i ett litet hus alldeles ensam. Hennes vänner tyckte dock att hon gott kunde komma ut lite och se världen, ty det var ett tag sen sist, och ordnade således henne på en blind-date med en stilig singel snigelman. Mamman gick med på detta förslag mest för att pigga upp sig och få lufta på sig en aning - hon hade inte särskilt stora förhoppningar om vare sig romantik eller ens vänskap. Men ack, så fel hon kunde ha! När snigelmannen och hon ätit middag, druckit några glas vin och talat om dittan och dattan, märkte hon nämligen att han var trevlig, artig, intelligent, varm och skojig som få. När det var dags att bege sig hemåt för att släppa hem barnvakten, tog hon därför mod till sig och bad honom rodnande följa med upp på en kopp té. Snigelmannen svarade till hennes förtjusning jakande, och de unga tu kom att sitta ute på balkongen och prata ända tills solen letade sig upp i öster och morgonen grydde. Snigelmamman kände dock ingen som helst trötthet, endast små fjärilars dans i magen. Hon var lycklig över att så oväntat ha hittat en själsfrände, och såg fram emot att få lära känna honom bättre. Detta hände en vacker junikväll för exakt fem år sen idag, och fortfarande händer det att en lyckotår blänker till i snigelmammans ögon då hon påminns om hur ödet förde dem samman. Hon är för evigt tacksam över snigelpappan och sina två fina små snigelbarn.