Vi pratade lite om hur vi själva en dag vill bli begravda. Min man vill gärna kremeras och strös ut i havet*, medan jag själv faktiskt inte har så stor skillnad. Helst vill jag läggas till ro vid hans sida, men lika gärna kan jag låta dem som är kvar på denna sida bestämma. Kanske vill de ha nånstans konkret att gå för att minnas mig? Min själ kommer ju att ha fortsatt sin vandring för länge sedan, var resterna av skalet finns bryr jag mig inte så mycket om.
Hur är det med er?
*får man ens det?
4 kommentarer:
Man får sprida ut aska, men måste ha lov till det och man får inte sprida det var som helst.
Jag skulle kremeras. Men vad som skulle hända sen vet jag nog inte riktigt. Det är ju kanske inte min sak att sen mera... Så kanske mina anhöriga sen får bestämma själva hur det vill minnas mej.
Jag promenerade också ner till Sandudds begravningsplats igår kväll, bara för att se hur vackert det var med alla tända ljusena. Och även om inte mina släktingar ligger just där så tänkte jag lite extra på dem. Min morfar har jag heller aldrig träffat men jag är säker på att han skulle ha varit världens bästa morfar!
Vi pratade också om det igår när vi tände ljus... Jag hoppas att vi får ligga på samma ställe, tillsammans, och gärna så att anhöriga kan "besöka" oss.
Oca, nåt sånt misstänkte jag.
Hanna, skulle jag inte ha varit barnvaktningsansvarig för kvällen skulle jag gärna ha gått en promenad på kyrkogården i mörkret, det måste se otroligt stämningsfyllt ut!
Dot, tillsammans vill vi nog också vara, det hör lite till.
Skicka en kommentar