På tal om mat

Jag blir lite förvånad över mig själv när jag fnissar högt åt nästan varje nytt häst-skämt som florerar på nätet. Som gammal hästflicka hade jag nämligen länge, länge en princip om att aldrig äta nånting av equus caballus-släktet. Jag synade varje korvs och varje köttbulles innehållsförteckning minutiöst innan jag stoppade den i munnen, och hade mått fysiskt illa av att få reda på att min nyss avnjutna måltid innehöll kött av mina älskade fyrfota vänner.

Inte vet jag, när jag ser bilden så tvekar jag ju nog.

Sakta men säkert märker jag ändå att jag eventuellt håller på att ändra uppfattning om detta. Det började med en riktigt god röra till blinierna på Troikka häromveckan, och tankarna fortsätter iom den här Findus-skandalen. Förutom tanken på att äta sina vänner så stöder jag egentligen nog den urgamla principen om att ta tillvara på allt, och inte slösa på råvaror. Så varför känns det annorlunda med ko än med häst? Och varför känns det annorlunda med häst än med hund? Eller orm?  

Var drar ni gränsen, och varför?