3 juni 2013
Ångest
Har drabbats hårt av nånslags existentiell ångest och oro. Kanske inspirerat eller förorsakat av den laid-backa grekiska mentaliteten, vet inte. Det har pyrt en tid, men igår fick jag inte sömn före efter fyra på morgonen då jag låg och vred och vände mig i sängen medan osammanhängande tankar virvlade omkring i mitt trötta huvud. Trodde jag hade drömjobbet, men tvekar redan. Borde jag byta bransch helt? Börja studera nåt? Vaddå isf? Kanske nånting praktiskt istället, nånting riktigt. Inte nånting där man bara sitter och hackar på datorn hela tiden, försöker vara bättre, smartare, snabbare hela tiden. Och vår lägenhet- var det rätt val sen ändå? Vad kunde man få för samma peng lite längre bort? Eller mycket längre bort? Vem är jag riktigt, hurdan vill jag vara? Tankar om sjukköterskestudier, biodlingar, bokmanus, långseglatser och hundvalpar blandas med realismens förmanande röst och lämnar mig helt villrådig och suckande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror att det är helt sunt att emellanåt ta sig en funderare på vad man vill och hur man har det. Känns jobbigt just i stunden, men kanske det för något gott med sig, kanske du inser att något är bra och något annat måste det bli ändring på. Hoppas du hittar lösningen så att du får sova gott!
Ja men så där har jag ju också hållit på helt nyligen! Men det peakade för någon månad sen och nu har tankarna sjunkit tillbaka för stunden. Kanske vi ändå borde flytta till Italien och odla vin?
Jag får alltid ångest i slutet av semestern, men det går om, tråkig vardag blir rätt mysig ändå att komma tillbaka till :) Hundvalpar, långseglatser, bokmanus osv kan du ju ändå stå fast vid! Jag sku läsa ditt litterära alster, inget svårt löfte :)
Jag har också existentiell ångest, men inte för samma saker som du utan mer "vilken liten prutt jag är i denna värld, inget jag gör eller tänker kommer att ha någon betydelse för nånting". Och då är jag inte det minsta deprimerad, tvärtom. Mera realist helt enkelt. Det är inte heller så kiva, känns så onödigt allting, också allt det som du rabblade upp.
Livet är bara fyllt med en massa själviska minuter och sen dör man, ihågkommen kanske i tio år och så var det det med det. Orka kämpa liksom då? Tycker att folk springer omkring som yra hönor för att förverkliga sig själva för absolut ingen nytta. Fy, det låter hemskt, men det känns nu bara som ett faktum.
Förlåt för denna emotionella spya :) Kram.
Skicka en kommentar