14 maj 2012

Barn, uppfostran och restauranger

Jag har blivit och fundera på Linns inlägg om barn på restaurang. Sådär i princip tycker jag ju självklart att barn ska få vara med, men det är ju inte helt svart-vitt. Barnen ska ju kunna uppföra sig någorlunda, och kunna sitta stilla en längre stund och gärna ganska lugnt och lågmält. Jo, så tycker jag faktiskt. Att hoppa upp och ner och hojta och gasta och springa omkring och stöka - sånt kan man hålla på med hemma kanske, men i en restaurang hör det inte till. Vill man öva med sina barn, så kan man ju först välja restauranger som är anpassade till familjer, inte snoffsiga fine-dining ställen. Sen är det ju jättetråkigt att barn som faktiskt är lugna och snälla och vana vid att äta ute ändå behandlas illa, som Hanna skriver om.

På tal om gaphalsar... Hello, terrible twos!

Nån hänvisade till hur ljuvligt det är i sydligare länder, där alla är välkomna runt bordet, och där ingen tittar snett på barnen. Visst, jag tycker också den kulturen är urmysig, och kanske också eftersträvansvärd. Men barnen i de länderna uppfostras de facto lite annorlunda än våra barn här uppe. Jag har själv vuxit upp i Frankrike, och där pratas det nog inte lika högt om barnens integritet som här. Att säga strängt till åt ett barn, och kanske t.o.m. ställa det i knuten och skämmas en stund? Nej bevars, herreguuuud, det är ju så kräääänkande för barnet! Att klotta runt med maten på tallriken, smeta ut lite på bordduken och kasta en tomat på golvet? Jamen, barnet måste ju få uuuuuundersöka vääääärlden!

Nå, inte är det nu kanske riktigt så illa ställt, men jag tycker nog det daltas ganska mycket med barnen här i skandinavien. Alla ska vara små individer och ha rätt till att uttrycka sig när som helst och nästan hur som helst också. Så är det inte i många andra länder, och där kanske barnen funkkar bättre på restaurang än här.


Men kan man få allt då? Jag tar inte ställning till vad som är bättre (okej, man kan nog läsa mellan raderna att jag är en ganska sträng och kanske lite gammaldags förälder), men kanske är det bara så att man ibland måste välja.

9 kommentarer:

Nickby rapporterar sa...

Jag har strötänkt på det här ämnet, också idag i och med att det är ett hett tema i bloggarna just nu.

Jag är tudelad. Dels för att jag - som du - är ganska sträng. Kräver att den lille skall sitta på sin stol - också hemma - tills vi är färdiga med maten (behöver inte betyda att han ätit upp all mat) och att han också allmänt sett beter sig som folk, inte kastar mat eller gastar sig blå.

Sen samtidigt, jag är fullständigt oberörd av hur andra uppfattar den lille och hans bordsbeteende - eller beteende över huvud taget. För, det händer ju att den lille inte beter sig som en ängel alla gånger och då är jag intresserad av att få honom "på rätt köl" på grund av de principer jag har. Absolut inte för att jag tycker att det är jobbigt eller pinsamt via det någon annan tycker om den lille och hans beteende.

Så, ser man oss på restaurang och den lille skriker sig blå av någon orsak så skall man veta att jag jobbar på det, men att jag inte gör det på grund av något "yttre tryck". Utan bara för att jag vill ha lite ordning och reda vid fisken.

Pia sa...

Jag tycker precis som du. Artikeln i HBL för nån vecka sen om en fransk mamma och hennes sätt att uppfostra sina barn kändes väldigt bekant. Och vem vill inte ha lite vett i bagaget då man blir vuxen, livet blir avsevärt mycket lättare då.
H. en annan sträng-morsa

Anonym sa...

Jag tycker att man skall ta hänsyn till andra restauranggäster. Vi har ännu inte besökt någon jättefin restaurang men nog sådana som är snäppet finare än genomsnittet och det har nog gått bra. I en sådan miljö brukar nog barnen lugna ner sig. Börjar barnen störa de andra gästerna tycker jag att det hör till god ton att gå ut med barnet eller åtminstone se till att äta upp snabbt och sen gå därifrån. Många gånger verkar det som om föräldrar drar med sig barnen på föräldrarnas villkor, har föräldrarna bestämt sig för en 2-timmars måltid så då skall barnet banne mig sitta där istället för att gå till restaurangen med tanken att alla skall ha en trevlig måltid och att man avslutar måltiden om trevligheten försvinner. Som förälder kan man också be om att få bord som t ex ligger nära toaletten eller som kanske ligger lite åtskilt, just för att få en lugnare stund och för att störa lite mindre.
Det värsta jag hört om är en familj där barnet (ingen bebis) började spy över grannbordet och ingen av barnets föräldrar ens tog sig tid att be om ursäkt eller hjälpa paret som råkat illa ut. En olycka kan hända men det är föräldrarnas sak att ta ansvar för vad som händer och försöka bete sig sakligt.
Jag tycker att barn hör hemma på restauranger, de är också kunder MEN barnen och deras föräldrar har en skyldighet att uppföra sig. Jag tycker det är tråkigt när restaurangpersonal får svidande kritik de gånger de tex säger till en barnfamilj att barnet inte får springa omkring eller kasta saker på golvet. I en miljö där heta och hårda kärl är en vardag är det helt enkelt livsfarligt att ha ett barn springande hur som helst.

Helena S sa...

Jag bränner proppar varje gång nåns unge kommer till oss och tex målar på en vägg och föräldrarna sen bara ursäktar barnet men låter bli att säga åt barnet hur fel det är att rita på folks väggar. Liknande situationer har hänt alltför många gånger hos oss och hos andra! Barnen mår nog bra av att bli tillsagda, då vet de var gränserna går och har lättare att anpassa sig till olika situationer.

Jag håller med 100% att det daltas alltför mycket. Man kan älska sitt barn OCH sätta gränser, barn ska inte vara de som stur och ställer i familjen. Bra att du tog upp detta.

Och ja, fine dining smakar bäst utan småbarn och det finns gott om andra restauranger man kan ta familjen till utan att behöva sätta en fot under the golden arches.

Linda sa...

Nickby, där är vi isf lite olika, för jag bryr mig nog om hur andra ser på både mig och mina barn. Eller, jag vet ju vad situationen är just då, men jag vill inte att andra ska tro att de bara beter sig allmänt dåligt eller är ouppfostrade på nåt sätt. Så det stressar mig nog ifall andra sneglar på oss. Din approach är säkert mycket hälsosammare dock!

Pia, precis. Att slå är väl inte precis okej, men annars tycker jag nog det är bra med lite kuri (disciplin för er svenskar).

Anonym, jag håller med dig, barnen ska vara på föräldrarnas ansvar, alltid!

Helena, oops, jag ska vara noggrannare nästa gång vi kommer på besök. ;)

Sonja sa...

Jag är inte alls sträng, men har ändå klara och tydliga gränser. Både hemma och i mitt jobb (lärare i lågstadie), det lyckas för mig, jag kan inte vara annorlunda, strängare, för det är inte jag. Mina barn är lugna och beter sig mycket väl, jag behöver sällan, sällan bli arg och de bråkar ytterst sällan. I skolan behöver jag heller aldrig höja rösten.

Morzan sa...

Jag kan bra ta med femåringen, men snart två-åringen lämnar jag hellre hemma. Varför? För att jag hellre njuter av maten som jag betalar dyrt för, än att jag undrar om dottern kanske befinner sig i köket hos kockarna eller ute på gatan eller ätandes rester under grannbordet.
Hon lär sig nog att gå på restaurang lite senare i livet.

Anna sa...

Jag är lite tudelad i frågan. Jag förstår mycket väl att det finns folk som stör sig på stökiga barn i restauranger (det gör nog jag också!), men samtidigt så tycker jag att det är hemskt att förbjuda barn på restauranger. Som många har sagt så ligger ansvaret hos föräldrarna. De ska lära barnen att bete sig på restaurang, och ifall barnen är så små att man inte kan förvänta sig att de vet hur man beter sig så ska föräldrarna göra sitt för att hålla barnen lugna. Det kan ju vara lättare sagt än gjort, men man kan ju t.ex. försöka anpassa restaurangbesökets längd till hur länge barnet orkar sitta still, ena föräldern kan gå ut en sväng med barnet, man ska vara beredd på att lämna restaurangen ifall ungen blir helt vild, osv. Jag tycker som många andra att vissa föräldrar verkligen låter sina barn härja fritt och klotta och ha sig och det tycker jag inte är acceptabelt. Vi har gått ut och äta med vår son regelbundet sedan han var baby. Då han var baby gick det bra (oftast sov han sig genom restaurangbesöken), men sen mellan 1 och 2 år hade han så pass lite tålamod att sitta stilla så då blev det mycket sparsamt med restaurangbesök, helt enkelt för att vi inte ville störa andra som går ut och äta och för att det inte var avkopplande för oss att försöka hålla honom nöjd samtidigt som man snabbt åt sin mat. I den här tiden gick vi hellre på stökiga cafén. :) Men efter 2-årsåldern har det igen gått fint. Nu som 6-åring beställer han sin egen mat, sitter stilla, tackar, osv. Det är inget problem att ta honom med på fine dining. Men skulle han inte klara av att hålla sig lugn, så skulle vi inte ta honom till sådana restauranger. Jag skulle nog bli väldigt ledsen om någon skulle säga att han inte är välkommen för att han är barn. Som sagt tycker jag att det är upp till föräldrarna, man ska se till att barnet beter sig på ett passande sätt för den typ av restaurnag man befinner sig på. Nu är det inte så att vi hotar honom till att bete sig, utan vi har förklarat många gånger hur man beter sig på restaurang och vi försöker göra det så trevligt som möjligt för honom också. Det ska ju vara en trevlig upplevelse för hela familjen! Vi ber t.ex. om att få in hans mat så snabbt som möjligt så att han inte behöver sitta och vänta, han får välja vilken efterrätt han vill ha (trots att vi vet att han antagligen inte orkar den...), osv. Och ibland funkar det inte och då äter vi snabbt upp och går hem. :)

Helena S sa...

Haha! Ni har uppfört er exemplariskt! ;) rena rama drömgästerna!