Indianskogen

Idag behövde vi frisk luft, och efter att farfar med bättre hälft besökt oss kring lunch, packade vi ner lite kola, korv och kex och körde ut till de djupaste Esbo-skogarna. Eller Noux då (visst låter det indianskt?), andra skogar känner vi inte riktigt till*. Promenaden till de närmsta grillplatserna är inte alls lång, och barnen orkade bra - minstingen fick åka manduca på ryggen.

Mycket snö kvar i Noux!

På jakt efter grottor och skumtrollstillhåll

Gött med körv

Nåt tag snart ska vi nog försöka få barnen utplacerade och gå på riktig vandring längs nån av de längre lederna, maken och jag.

* en gång försökte vi oss på Oitans, men blev riktigt besvikna och sura, vandringsstigen var helt usel - dåligt utmärkt och jättekort.

Fredagsvinet giv oss idag

Häromkvällen blev jag bjuden på sushi och en tysk Riesling, som visade sig vara riktigt trevlig. Mycket fruktig (tänk er ett grönt äppel som är just perfekt moget - balansen mellan saftig syra och ändå en del sötma), men med en gnutta lime och lite småbubblig känsla var det en bra kombo med sushin. Priset är inte att gnälla om det heller, strax under 12€.

Prisvärt, med stilig etikett

Förresten, här har ni en intressant diskussion om småbarnsföräldrar och alkoholkonsumtion. Jag orkar inte ge mig desto mer in i den trots att jag känner mig lite småprovocerad. Såhär kort och kraftigt tycker jag att man som förälder ska ge sina barn goda exempel i livet, och jag vill gärna visa barnen hur man njuter av vin på ett helt vanligt, odramatiskt och civiliserat sätt. Jag blir inte full i deras sällskap (hemskt sällan annars heller), jag blir inte otrygg och jag blir inte annorlunda än vanligt. Dock är vin för vuxna, såsom kaffe, bilkörning eller de sena tv-nyheterna.

Här har jag funderat på ämnet tidigare, också då blev det en bra debatt.

Köpenhamn

Hela jäkla februari har gått åt till olika sjukor, och skulle jag inte ha något roligt att se fram emot skulle jag riva håret av mig i ren desperation. Mars får minsann lov att skärpa sig lite! Men nu har vi i varje fall bokat flyg och boende, och i april landar jag och min kompis Sara i Köpenhamn för några dagar.

Har varit i Köpenhamn ett par gånger tidigare, men eftersom det varit i samband med Roskilde-festivalen så har omständigheterna varit, krhöm...lite annorlunda. Bl.a. var det ett år som det regnade så mycket att Röda Korset utlyste drunkningsfara på tältområdet, och leran stod en upp till knäna dygnet runt - då åkte vi in med tåget till badhuset för att få känna oss rena, fräscha och varma ens några timmar innan det var dags att ta sig tillbaka till musiken och lervällingen igen.

Nu föreställer jag mig promenad på Ströget, hotellfrulle på d´Angleterre (min farmors farbror lär ska ha varit förste vinkypare där i sin ungdom!), och ett glas vin eller två på Tivoli. Men vad annat? Kan ni inte tipsa mig om bra restauranger eller roliga shoppingställen? Skulle vara mycket tacksam!

Klicka er vidare

Är så trött, så trött. Trollungen sov just inget inatt, och således inte vi vuxna heller. Vaknade imorse med en blixtrande huvudvärk och grusiga ögon - som om jag haft världens utekväll innan, minus själva festandet och allt det roliga, och enbart krabbisen kvar. Kändes lite surt. Dessutom väntade en körning till Åbo och tillbaka för att hälsa på pappa på sjukhuset, och med det inberäknat blir dagens energisaldo på minus, vilket i sin tur betyder att jag helst skjutsar er vidare i cyberrymden istället för att själv producera nåt läsvärt:

- Om Fifty Shades of Grey. Katerina Janouch uttrycker sig lite vulgärare än vad jag skulle göra, men i sak håller jag helt med henne. Behövs verkligen sånt här destruktivt trams i bok- och filmvärlden? Nej, det gör det verkligen inte, så rösta med plånboken och fötterna och strunta i skiten!

-om gymnasister som tar adhd-mediciner för att koncentrera sig vid provskrivningar.Tragiskt hur vårt samhälle blivit så himla prestationsinriktat. I gymnasiet var jag själv riktigt nöjd med hinna läsa några kvällar före, och att ro iland kursen med ett sånär hyfsat betyg. Trots tillgänglighet skulle jag inte för ett ögonblick få för mig att ta medicin menat för andra människor, än mindre självdosera.

- Linn Jungs bull´s eye om årstiderna och fiilisarna kring dem! Just såhär funkkar i varje fall jag - men är det nån idé att länka till henne, jag tar ju för givet att alla läser Mamas got the Magic redan.

- Trodde ni skärbräden i plast var mer hygieniska än de i trä? Det trodde jag också, men man lär sig nya saker hela tiden.

- om att välja bort vaccin på Rimligheten.se. Såhär tycker jag: jag väljer bort "extra" vaccin tills jag hör och vet lite mer om dem, men följer självklart det nationella vaccinationsprogrammet. Det är som att rösta - en rättighet OCH en skyldighet.

- När "handpenning" får en helt ny betydelse, hehe. Måste låta tanken mogna lite, men såhär direkt är jag inte riktigt sugen på att ha mikrochips under skinnet, må vara att rånrisken minskar och man inte behöver ramsa "plånbok, nycklar, telefon"-mantrat innan man stänger ytterdörren bakom sig på morgnarna mera.

Ni undrade

.. Kan du berätta lite mera om din tid i Frankrike? frågade Jennifer. 

Visst kan jag det. Vi flyttade dit från NY när jag var kring metern lång och min pappa började jobba i Geneve, först som biträdande generalsekreterare och senare som undergeneralsekreterare i FN. Den uppmärksamme läsaren invänder nu förnärmat att Geneve inte alls ligger i Frankrike, men vi bodde ungefär på en halvtimmes väg därifrån, på landet i en liten by på den franska sidan gränsen (Viuz-en-Sallaz säger er kanske inte nåt, men låter Evian, Chamonix och Mont Blanc bekant?), och alla flickorna i byn hade sina egna ponnyn.

Pandora, en stor i häst i kompakt förpackning

Min hette Pandora, och var tjock och envis och lade märkligt nog grunden till min livslånga kärlek till hästar. Ibland promenerade hon rakt in i vårt kök för att få lite godsaker av min mamma, sådär som Pippis häst, minns ni? Vi hade också några stora hästar som min mamma och mina systrar red, några hundar och ett par åsnor.

Liten flicka, stora hästar.

Åsnan Albert och Linda, cirka 6 bast

När jag inte red omkring i bergen så gick jag i en katolsk skola i en närbelägen by, med nunnor som lärare. När jag började där kunde jag inte många ord franska, men på barns vis var det inget nån, inklusive jag själv, tog nån stress över - och nu i efterhand känns det som om jag alltid kunnat franska, jag har liksom inget minne av att jag aktivt skulle ha lärt mig det.

Jag förstod det inte då, men nu inser jag att min barndom var snudd på magisk.  Några år senare, när min pappa gick i pension från FN, flyttade vi "hem" till Finland (en smärre chock för undertecknad), och där tog en helt annan era i mitt liv vid. Inte nördvändigtvis sämre, men nog annorlunda. Många är de gånger jag funderat på hur livet skulle ha sett ut ifall vi stannat kvar i Frankrike!

Om name-dropping

Eftersom jag är sjuk (influensa OCH ögoninflammation som grädde på moset) är jag lite mer ilsk av mig än vanligt, och lite sugen på action. Istället för att bråka med min man, som är ännu sjukare än jag (lunginflammation) och sannerligen inte förtjänar något ovett från mitt håll, så tänkte jag peta med käppen i ett myrbo här på bloggen istället. Är ni med?

Jag stöter nämligen på det allt oftare -folk som känner ett stort behov av att nämna namn i sin redogörelse, åsikt eller berättelse. Jag tycker själv det mest blir pinsamt, eftersom väldigt få människor faktiskt har förmågan att göra det på ett snyggt och liksom obemärkt sätt - oftast blir det alltför tydligt att meningen mest är att imponera.

Jag förstår varför det är lätt att falla i den gropen: det är ett väldigt enkelt sätt att förhöja sin egen sociala status till snäppet närmare dem vars namn man nämner, man kan lite låtsas att man tillhör samma gäng som de. Och lyckas inte den planen helt, så har man åtminstone puffat sig själv lite högre jämfört med den människa man just står framför och talar med. En annan minst lika irriterande och ful variant är då man nämner folk, som den man talar med inte har en aning om vem är. Mycket effektivt sätt att få sin samtalspartner att känna sig lite mindre-vetande, mindre "med" och sålunda framhäva sin egen hiphet.

Nä, usch för såna ovanor, de sprider bara själviska och snobbiga vibbar omkring sig - satsa istället på shout-outs och beröm, de kör nästan samma syfte men är så mycket snyggare och sjysstare mot alla.

Verklig vintage

På tal om Alsace-viner, läste jag att världens äldsta vin just blivit omtunnat för tredje gången. Det är alltså fråga om ett vitt Alsace-vin från 1472, som flyttats till ett nytt ekfat - senast det gjordes var för trehundra år sedan. Det lär dessutom vara i drickbart skick ännu, och ha en alkoholhalt på 9,5% -ganska otroligt!

Nu vill jag förresten absolut inte lura nån att tro att det är en bra idé att lagra sin vittvinsflaska i mer än nåt år, högst - faktum är att de flesta viner i resonabel prisklass (vi snackar viner under, säg, 50-lappen) som säljs hos oss är meningen att drickas genast, och särskilt de torrare vita som lätt förlorar sin fräschör. De är färdigt lagrade hos producenten, och kommer bara att bli dåliga om de ligger där din hylla för länge - så sluta panta, och drick upp!

Röda viner är inte lika känsliga, men så händer det just inga världsomvälvande storverk i en sluten flaska heller - så jo, man kan låta dem vara i lugn och ro om man nu vill, de där röda, och eventuellt upptäcka nån nyansskillnad och ökad mogenhetsgrad efter en tid - men jag vet ärligt inte om det är värt det.

Köp, drick och njut säger jag, livet är kort och vinerna kommer inte att ta slut.

Disney on Ice 2015 i Helsingfors

Inte mycket annat än sjukor att rapportera om härifrån. Vi har turvis haft hosta, snuva, ledvärk, feber, ögoninflammation och öroninflammation. Men sånt är tråkigt och därför går vi inte in desto närmare på det, utan vi hoppar rakt till söndagens spektakel istället - Disney on Ice.

Snart börjar det!

Vet inte om det var för att jag var milt drogad (och Lykke var ju extatisk av att äntligen få komma ut bland folk igen efter många tråkiga hemmadagar), eller för att sällskapet var suveränt, men alltså jag tyckte det var riktigt skoj! Dyra biljetter, visst, och ännu dyrare krimskramsförsäljning på plats - men otroligt duktiga skrinnare och akrobater, fina dräkter, bra sammanfattningar av storyna (bl.a. Skönheten o Odjuret, Frozen och Rapunzel) och fina specialeffekter.

Fredagstipset

Märker det smått tvivelaktiga faktum att bloggen så gott som uteslutande handlar om barn och vin, lite sådär fifty-sixty. Och eftersom det är fredag idag kör vi ett vintips:

11,30 € för nånting från Alsace känns okej!

Jean Biechers Riesling från Alsace (firman med rötter ända till 1700-talet är nuförtiden ganska stor, och har produktion också i Chile och Syd-Afrika) är ett ekologiskt vitt vin som vi häromdagen njöt av till blinier (igen!) i mina föräldrars sällskap. Jämfört med den tyska rieslingen jag skrev om några inlägg neråt är detta snäppet mindre syrligt och känns därför lite lättare och fruktigare. Kanske inte helt spot on för just blinier, nästa gång ska jag prova med nånting annat, kanske nåt asiatiskt - för en till gång blir det säkert!

Biobloggen: Paddington

Förra veckoslutet hade vi kruxat för lite tumistid för mig och mellandottern, och åkte till Grankulla för att se på filmen Paddington.  Minns ni dendär björnen i duffel och hatt från typ 70-talet? Själv hade jag bara vaga minnen, och förväntade mig en ganska barnslig och enkel film - och blev således riktigt positivt överaskad.

Bästa biografen med extra dynor att sitta på och utfällbara småbord!

Paddington är otroligt välgjord (kan inte ha varit en helt billig film att göra, i skådisteamet finns bl.a. Nicole Kidman, och i originalet är det Colin Firth som gör Paddingtons röst) men känns inte "disney", och är faktiskt rolig också för äldre barn (vår 10-åring blev visserligen hemma i flunssan) och vuxna. Rekommenderar den varmt, liksom jag också tycker att ni bokstavligen ska gå the extra mile och åka till Grani för att se den, det känns bra att understöda småföretagare som även visar filmer på svenska.

Konstnärsfrön

Vi låg i en hög i sängen och mornade oss imorse, jag och barnen, när maken kom fladdrande med tidningen - trumpetfanfarer och konfetti saknades, men annars kunde man ha trott att de fått varsin bok utgiven på nåt toppförlag.

Teckningarna vi skickade in till Hufvudstadsbladets barnsida för nån vecka sedan blev publicerade, hurra! Sonen är ju en gammal räv i dethär spelet, och hans främsta motivation var honoraret han visste att vankas ifall bilden kommer med - för den lite blygsammare dottern var det bara roligt att få se sitt alster (som gjorts med bl.a. potatistryck och utklipp) i en tidning. Minstingen blev mest glad över stort, prassligt papper och gjorde sitt bästa för att äta upp rubbet. Everybody happy!

Åtjen harasjo och sehr gut

I februari får man smälla i sig en massa gott; igår var det Runebergsdagen, snart är det fastlagsbulledags... Och som salt mat kan man gotta sig i blinier!

När jag var liten tyckte jag inte alls om dem, dehär små boveteplättarna, utan envisades med att behandla dem som vanliga plättar och åt dem med sylt eller sirap - vilket inte dessvärre heller var så jättegott. Men nu har jag äntligen lärt mig att uppskatta dem, och häromdagen då vi hade min bror med familj på middag så bjöd vi på blinier.

Jag gjorde dock ett klassiskt misstag, och googlade fram ett par, tre olika recept, som jag försökte mixa ihop och följa lite paralellt. Stressen då jag insåg att gästerna skulle komma om två timmar och det stod att smeten skulle jäsa i 6 timmar! Nåväl, det blev bra till sist, men lite onödig hjärtklappning fick jag. Så gör det lite lättare för er och bara välj ett bra recept från början!

Rom, rödlök, smetana och det bästa - fiskröra!

Vinet jag bjöd till var en tysk riesling, "Von Unserm" heter det och kommer från Rheingau. Det kostar 15,20€, och är torrt, syrligt och fräscht som passlig motvikt till den feta smetanan, det skirade smöret och laxen i fiskröran.

Om Twin Peaks och andra serier

Vi tittade slut på Homeland (så bra, helt olidligt spännande! Och årtiondets come back -pris går ju raka spåret till Clare Danes) och medan vi väntar på fler säsonger så zappade vi efter nån ny serie.

Serie, för det är bara att konstatera att livet efter barn innebär färre filmer och färre tegelstensböcker - det finns inte tid, det finns inte koncentrationsförmåga. Nåväl, efter ett halvdant försök med Under the Dome gav vi upp och bläddrade vidare på Netflix - tills Twin Peaks kom emot. Jag såg aldrig mer än nåt enstaka avsnitt då det begav sig på 90-talet, och har upplevt det som en liten lucka i min allmänbildning. Den ska täppas till nu! I början förhöll jag mig minst sagt skeptiskt och var inte alls imponerad av varken skådespelarprestationerna (förutom Lara Flynn Boyle kanske) eller regin (maken till kökkö dialog liksom!), men nu har jag accepterat att det är så, och kan tycka det är rätt ok. Fortfarande har jag mycket svårt att tro att jag "inte kommer att kunna sova av rädsla" längre in i serien, som jag blivit varnad. Och Bob, som tydligen är THE dummis, har ju redan skymtat i rutan - hittills är jag rätt oberörd.

Såg ni TP i tiderna? Vad tyckte ni? Och har ni några bra tips på netflix-serier på lager? Har sett Orange, Breaking Bad, House of Cards. Top of the Lake och Under the Dome tror jag inte riktigt på.

Ugglevinet

Under min tid på Alko så fick jag så gott som varje dag förfrågningar om "hästvinet" eller "kattvinet". Ibland kunde nån fråga efter "det där vinet med mörkröd etikett" eller "vinet med guldnät". Då gällde det att kunna sina flaskor kan jag berätta, det är ju inte bara ett eller två viner som ingår i sortimentet...

När jag häromdagen bläddrade igenom häftet med februarinyheter landade mitt öga på denna, och först tvekade jag på grund av etiketten. Ett djur på etiketten är ett ganska säkert marknadsföringstrick i vårt land - kan man inte uttala svåra namn eller komma ihåg regionen eller dylikt - då är det lätt att be om "se pöllöviini" - och som branschmänniska blir man lite skeptisk då. Men så såg jag att det är från Portugal och gav det en chans, eftersom jag är ganska förtjust i just portugisiska röda.

Tyto Alba - tornuggla på svenska, lite söt måste jag medge

Och här sitter jag nu då för andra kvällen i rad och sippar på ett glas och är riktigt nöjd! Välgjort, smakrikt, balanserat, med passlig kryddighet och djup. Druvorna är förstås en blandning lokala (som det nästan alltid är med portugiserna) och området det kommer ifrån heter Tejo (hette förr Ribatejos, och hade inte världens bästa rykte - men nu har bönderna velat börja på ny kula, och det ser lovande ut!) Inget märkvärdigt, och kanske snäppet överprissatt (nå, vilket vin är inte det här i Finland...) med sina knappa 15€, men en absolut angenäm bekantskap!

Tjena chia

För det mesta är det som är hälsosamt inte så himla gott, om vi nu ska vara ärliga. Och jag brukar sällan vara först ut med trender (vi äter fortfarande nöjt avocadopastan till middag nu och då, även om de flesta andra har moved on för länge sedan!). Grönkålschipsen som alla skulle göra förra året är jag fortfarande lite skeptisk till- både smaken och tillagningen, som verkar lite krånglig (hellre tar jag och mixar ner min grönkål i en smoothie då). Men vet ni, chia-pudding! Där har ni nånting som är gott, och lätt att fixa -och fullproppat med omega-3, kalcium, järn och andra nyttigheter.

Här ser ni en variant som jag åt till frukost idag (en klassiker, "bloggare visar sin frukost"). Jag blandar två matskedar chiafrön med två dl vätska och toppar med nåt gott. Här har jag använt nötmjölk som bas, men det går också bra med vanlig mjölk, kokosmjölk eller vad man nu vill. Så har jag blandat i hallon och blåbär, och en sked honung, och låtit stå kallt över natten. Koncistensen blir geléaktig, och själva fröna smakar inte så mycket men ger en skoj struktur. Dessutom strödde jag över lite nötter och frön samt en näve torkade tranbär innan jag glufsade i mig härligheten.

Surpupporna

Äntligen är veckoslutet över. Det har inte varit enbart pest och pina, det måste medges - jag fick ju till exempel en utmärkt teriyakilax och kladdkaka till middag igår utan att behöva lyfta ett finger, och imorse fick jag sova till 09 för att sedan serveras rykande varmt hembakt bröd till frukost. Så fulla poäng till maken, men däremot blir barnen nog utan ett papegojmärke den här gången.

Vad är det alltså riktigt med dagens barn? Jag blir så frustrerad - när de frågar vad vi ska göra det här veckoslutet, nöjer de sig aldrig med svaret. Jag menar, inte kommer jag ihåg från min barndom att vi alltid GJORDE nåt särskilt på helgerna. Man var ledig, och det var speciellt så det räckte. Sen fördrev man väl tiden bäst man ville; läste, tittade på tv, träffade kanske nån kompis. Men dehär kidsen, de ska till Serena, till Hjortlandet, Borgbacken, SnadiStadi etc. Att bara vara duger inte. Det känns så trist att bli dissad då man föreslår skrinnskoåkning tillsammans ("aj, va, bara här på Drumsö? Neeej, det är så trååååkigt, vi vill till Järnvägstorget!"), simning ("simhallen? nääää, kan vi inte fara till Flamingo istället, snääääälllllaaaaaa") eller en picknick ("hej jag veeeet, vi går till McDonalds istället") - inget duger nånsin liksom.

Åtminstone EN var glad...

Idag när det äntligen var kramsnö föreslog jag att vi skulle gå ut på gården och bygga en snögubbe. Efter lite marrande kom de med mig, men snögubben ni ser här, den byggde jag till 90% själv medan det surades brevid mig. Inte så jätteroligt.

Jag skrev ju "dagens barn", men kanske det bara gäller mina? Eller mest 10-åringen, som börjar visa lite pre-teen fasoner - 4-åringen hakar mest på hans förslag, och tycker att de är bättre än mina, men kan sen relativt lätt ändå omvändas.

Eller känner nån igen sig? Hittar ni på saker som ni tänker skulle vara trevligt för alla, och så blir det bara platt pannkaka av allt? Mycket tacksam ifall nån därute säger hepp!