1 feb. 2015

Surpupporna

Äntligen är veckoslutet över. Det har inte varit enbart pest och pina, det måste medges - jag fick ju till exempel en utmärkt teriyakilax och kladdkaka till middag igår utan att behöva lyfta ett finger, och imorse fick jag sova till 09 för att sedan serveras rykande varmt hembakt bröd till frukost. Så fulla poäng till maken, men däremot blir barnen nog utan ett papegojmärke den här gången.

Vad är det alltså riktigt med dagens barn? Jag blir så frustrerad - när de frågar vad vi ska göra det här veckoslutet, nöjer de sig aldrig med svaret. Jag menar, inte kommer jag ihåg från min barndom att vi alltid GJORDE nåt särskilt på helgerna. Man var ledig, och det var speciellt så det räckte. Sen fördrev man väl tiden bäst man ville; läste, tittade på tv, träffade kanske nån kompis. Men dehär kidsen, de ska till Serena, till Hjortlandet, Borgbacken, SnadiStadi etc. Att bara vara duger inte. Det känns så trist att bli dissad då man föreslår skrinnskoåkning tillsammans ("aj, va, bara här på Drumsö? Neeej, det är så trååååkigt, vi vill till Järnvägstorget!"), simning ("simhallen? nääää, kan vi inte fara till Flamingo istället, snääääälllllaaaaaa") eller en picknick ("hej jag veeeet, vi går till McDonalds istället") - inget duger nånsin liksom.

Åtminstone EN var glad...

Idag när det äntligen var kramsnö föreslog jag att vi skulle gå ut på gården och bygga en snögubbe. Efter lite marrande kom de med mig, men snögubben ni ser här, den byggde jag till 90% själv medan det surades brevid mig. Inte så jätteroligt.

Jag skrev ju "dagens barn", men kanske det bara gäller mina? Eller mest 10-åringen, som börjar visa lite pre-teen fasoner - 4-åringen hakar mest på hans förslag, och tycker att de är bättre än mina, men kan sen relativt lätt ändå omvändas.

Eller känner nån igen sig? Hittar ni på saker som ni tänker skulle vara trevligt för alla, och så blir det bara platt pannkaka av allt? Mycket tacksam ifall nån därute säger hepp!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Hepp! Inte alltid, men just idag känner jag så igen mig här. Här bor en 8-åring (surpuppan), 4-åring som ser upp till storebror men dock alltid med om det gäller att göra någon aktivitet utomhus, en 7mån baby som hittills nöjer sig att hänga med. Tänk att allt kan vara så trååååkigt ibland och just det där att ofta få känslan av att inget duger, blir så trött. Hoppas på bättre humör nästa vecka och gladare pojkar! :)

Pia sa...

Ett svagt hepp. vi har alltså haft exakt den perioden du beskriver, tills vi föräldrar snäpä och började med att svaret på gnäll ALLTID är nej. Konstruktiv diskussion kan fungera och sen förklarade vi hur jäkla dyrt det är att besöka just de ställen du räknar upp. Och tacksamhet och hela den faderullan. Nu ska vi testa med att tillsammans spara pengar till en sportlovsresa 2016, just för att de ska lära sej värdet av pengar. Än så länge är de mycket taggade, får se hur det går ;)

För att bräcka detta vackra tankesätt och kloka leverne lärde jag dom i lördags vad den fullständiga onödigheten Starbucks innebär. Kröhöm, på tal om att skjuta sej själv i benet. Men detta ingår i lärdomen ingen är perfekt.

Helena S sa...

Har varit lite samma här men gnäll = nej. Det har gått så lång att E färdigt lägger händerna för öronen om hon kommer med något snadi-stadi förslag så nu har det lugnat ner sig lite. Men kommer saletti igen. Vi har ju inte besökt så himmelens många ställen än i avsaknaden av 10-åring. Hemmahäng är guld! Stay strong!