Uppiggad!

Fick just nys, genom ett för avsändaren olyckligt misstag, om att det vankas festligheter! Hurra för världens sötaste vänner!

Mat och teknik

Sånahär diskussioner förekommer titt som tätt mellan sambon och undertecknad, detta typexempel utspelades nyss i bilen:

Han, avbryter uppspelt och pekar mot horisonten: ”Titta, titta! Såg du detdär? Vad var det?”

Jag, konfys: ”Va? Var då? Näe, såg ingenting...?”

Han: ”Jo, men där borta, var det inte ett radiostyrt flygplan? Titta nu!”

Jag: ”Mm, kanske det. Ja, men alltså, det jag höll på och säga... Jag tycker alltså sånadär små minicroissanter inte ALLS är lika goda som de riktiga. De är på nåt sätt mycket torrare, tycker du inte? Stora croissanter är annorlunda, de är liksom mjuka innuti och knapriga utanpå – de är ju SÅ de ska vara. Eller va?”


Är det pga sånt här som man en vacker morgon dänger skiljsmässopappren i frukostbordet efter 40 år tillsammans? Vi har ju lite olika intressen. Men trots det vågar jag påstå att ingendera av oss skulle byta bort den andra, inte idag och inte när vi blir gamla och grå - är det inte därför den ålderstigna människan designats att höra sämre?

En påminnelse

Endel kanske ser på internationella kvinnodagen som ytterligare ett onödigt, kommersiellt jippo, och jag slår vad om att det redan nu på förmiddagen yttrats något i stil med ” nå när ska männen firas då? Om det nu ska måsta vara så jämställt?” ett antal gånger runt dig. Man blir trött av mindre. Jag tycker Johanne Hildebrandt skriver ganska tänkvärt.

What next?

NU har jag läst ut Katarina Wennstams "Alfahannen". Den kända manliga skådisen möter den unga blåögda kvinnan som smickrad faller handlöst för honom. Trots att hon mycket snabbt in i deras relation märker hur jä-ligt illa han behandlar kvinnor, förmår hon inte bryta sig loss. När det sedan slutligen går riktigt dåligt får man följa rättegången och diskussionen huruvida ett nej alltid är ett nej. Den var lättläst och höll som en spänningsroman sig bör jämn fart hela tiden, och visst var den ju spännande. Temat är viktigt och tyvärr alltid aktuellt - det enda jag stundvis saknade var lite mera djup, lite mera karaktär.

Helsinki Vintage

För att få en stunds lugn och ro efter några dagars intensiv samvaro med pojkarna, smög jag iväg i solskenet till Kabelfabriken.





Snart dags att gömma undan uggsen i väntan på torrare väder. Och note to self - gräv fram solbrillorna ur vinteride snarast, för att dölja gamla rynkor och förebygga nya.


Jag kom tomhänt tillbaka, även om där fanns mycket fint. Oformliga polyesterkläder med färdig svettlukt betackar jag mig för, och min krimskramsbroms var även den ganska hårt pådragen även om jag sneglade länge på några snygga 70-tals sänglampor och söta äggkoppar.










Läderväskor kan vara intressanta, men hittade denhär gången ingen i passlig storlek. Det enda objektet jag förälskade mig i totalt var en svinsnygg grå stol med rygg- och armstöd i lent svarvat hårt trä (stolarna på bilden har inget med den i texten att göra) - när jag hoppfullt kollade prislappen förstod jag att denna utsökta individs och min egen gemensamma saga var all - 1500 euro. Dansk design. 50-tal.

Kreisibailaus

Kom nyss hem från ett helt krejsit veckoslut i partymetropolen Vanda. Så sku man kunna uttrycka det, eftersom det stod "Party Pack Flamingo" på våra biljetter och det inkluderade inträde till den hothotta nattklubben Onnela. Men för att klämma fram sanningen, så spenderade vi de facto en riktigt skön, hederlig juntfamiljlördag där i trakterna. Först strosade vi runt i Flamingocentret och bestämde oss för lunch på La Famiglia (den i särklass mest fine dining-restaurangen Simeon nånsin varit på kan jag berätta ), komplett med lekhörna och allt. Sen spenderade vi några timmar av rutschande, dykande, hoppande och plumsande i simhallen, varpå vi styrde kosan tillbaka till Holiday Inn (även det en första gången-upplevelse för femåringen) ett par hundra meter därifrån och alla stupade i säng kl 21 efter en snabb middag i restaurangen. Så att so much för vår kreisibiletys. Och imorse avslutade vi vår lilla minisemester med stort och gott hotellmorgonmål - jag tror minsann jag gått upp några kilo under dehär 24 timmarna, what joy. Men väl värt det!

Housewifen rapporterar

Jag och lilleman slängde lite nonchalant ihop ett gäng muffins idag.



Choklad- och hallonmuffins med en vitchokladfrosting för att vara exakt. Och gud i himlen vad de var goda, om man får säga det själv.

Varde det ljus

Nu vet jag inte vad jag ska tro - mina vetenskapliga observationer står emot NASA:s. De påstår att dygnet blev lite kortare pga jordbävningen i Chile häromdagen, medan mina egna observationer säger mig att dagen blir bara längre. Jag gäspar som en galning redan 17-tiden (och passar på att slänga in en extra karkki i käften samtidigt - behöver ju lite extra energi förstår ni väl) och önskar det vore sängdags snart. Dessutom noterade jag att gatubelysningen tändes först kl 18.20 på västerleden idag, det ni. Urhumanisten har talat, ugh.

Errazuriz Estate Shiraz

Veckoslutet närmar sig, nu är det väl dags för ett vintips igen, och jag tycker vi kan fortsätta på den chilenska linjen för att visa lite support. Igår öppnade vi således en flaska Errazuriz Estate Shiraz till filmen – sambon drack ett glas, medan jag tog en liten klunk och bytte sen av förekommen anledning till saft. Med en djup suck bör dock tilläggas, för det här är ett jättegott vin, som passar lika bra till smakrika kötträtter (lägg bakom örat till påsken, gott till lamm!) och lagrade ostar som just soffhängsvin. Smaken är på fylligare sidan, men ändå ganska mjuk med sköna toner av vanilj och mörka körsbär. För en sån här flaska får man punga ut 9,99 pengar sist jag kollade, och det är det garanterat värt.

The Hurt Locker

Såg just The Hurt Locker. Är inte så intona på krigsfilmer, men den här var väl en av de bättre då. Åtminstone har den blivit nominerad till en drös med oscars, så nån har väl sett mer i den än vad mitt blödiga amatöröga såg. Lite kuriosa: det är James Camerons ex-fru Kathryn Bigelow som regisserat den. Avatar (som imponerade starkt på mig) är ju också nominerad, så där har vi igen ett exempel på när det kunde vara lite underhållande att få vara en fluga i taket. Tänk er scenariot där på galan, när de två exena möts efter en drink eller fem och det är dags att gratulera vinnaren - det kan bli hur roligt som helst. Eller så beter sig vanliga frånskilda människor mognare än mitt ex och jag, det är ju också helt möjligt?

De har mage!

Såna här nyheter blir den lilla feministen i mig glad av: underklädsmärket Bravissima har bongat helt vanliga taviskvinnor till sin nya kampanj. Man har ju hunnit bli rätt utled på "storlek noll"-modellerna som prackas på en i alla modesammanhang - en liten reality check och sundare skönhetsideal känns på sin plats. Det här speciellt med tanke på att dagens trend verkar vara att skära ner på barn- och ungdomspsykiatrin i landet, vilket är ett kapitel för sig och ett enda litet ynka blogginlägg inte räcker nånstans för att beskriva mina känslor. Pressen på unga tjejer och hur man ska se ut är ju helt absurd, och jag önskar verkligen fler modehus skulle inse att normen också kan vara vacker.

Foodiehimlen

Inspirerad av Peppe, som redan igår bekantade sig med fenomenet jag ska berätta om, och med brist på bättre att göra då jag lyckats låsa ut mig åkte jag efter jobbet in till stan för att mållöst ströva omkring i butiker medan jag väntade på räddningen personifierad i form av snäll sambo. Men nu kan jag meddela att jag har hittat hem! Och jag snackar inte nu om exilkämppän där jag som bäst sitter försjunken i soffan och bloggar utan nåt helt annat. Eller nå, att hitta hem är kanske lite fel uttryckt, men till THE matbutik åtminstone. Strunt i att den är 3 kilometer hemifrån, jag utnänmner härmed högtidligt min nya lähikauppa. Den heter Delikatessen, och befinner sig ungefär var Stockas gamla matavdelning fanns. Men det här är ju rena rama himlen för en gutagris som jag, jag lovar - jag gick storögt och med vattnande mun omkring förbi meter efter meter av dignande hyllor i närmare en timme idag. Alla dessa fantastiska ostar, oljor, sylter, nybakta bröd och bakverk, exotiska frukter och bär... Mitt hjärta sjöng, jag är fortfarande yr av glupskt habegär.

Mellanrapport

Brått på jobbet idag. Kan bara som hastigast konstatera att det för endel människor tycks övermäktigt att hämta en kopp kaffe, sätta sig och dricka upp den. Hur svårt kan det vara liksom? De två första faserna klarar jag galant, men den tredje orsakar problem. Det blir alltid en slurk kvar i muggen, det hjälps inte. En timme senare grinar jag illa och hoppas att skrönan om skönhet och kallt kaffe stämmer.

Blancherad snigel

Skonar er från grafiskt material i detta inlägg, men tänkte ändå varna för konsekvenserna av att duscha i ett litet utrymme då man är havande. En enda felmanöver (läs: magsvängning i kranens riktning) där du står med shampoo i håret och ögonen fastknipna, och faran är överväldigande att du ofrivilligt skållar dig själv .

Precious

Sara tipsade mig om filmen Precious igår, och jag måste säga att den nog är värd sina Oscarnomineringar. Det harmar mig att jag inte hade hört om boken tidigare, det skulle ju ha varit intressant att läsa den först. Precious är ingen typisk Stor Budget –hollywoodfilm, men verkar ha haft rätt mäktiga drivkrafter bakom sig. Oprah Winfrey har hakat på som producent, och i birollerna hittas kändisar som Lennie Kravitz och Mariah Carey (varav speciellt den senare var förvånansvärt bra, varför byter inte hon bransch så skulle man slippa hennes pipande sångröst för gott?). Kort om handlingen: gravt överviktig och icke läs- och skrivkunnig Harlemtjej i tonåren blir gravid för andra gången av sin far, och relegerad från skolan. Hemförhållandena är obeskrivligt vidriga, och det enda hon har i livet är den tröst och uppmuntran hon får i specialskolan där hon blir placerad. Hon får snart veta att hennes far dött i aids, och att hon själv är hiv-positiv. Till all lycka är ingendera av hennes barn det, och hon försöker kämpa vidare för att få ett grepp om sitt liv och framförallt kunna ge en bättre start i livet åt sina barn än den hon själv fått. Inte särskilt mycket action i handlingen, men den berörde mig ändå och höll mig fängslad. Sambon, som åtnjutit lite vin, tyckte däremot den kändes lite långsam – men möjligheten finns ju att det var han själv som var det i det skedet.