Blini i långpanna

Nu är det igen blini-säsong, och vill man komma lite lättare undan kan man faktiskt fixa till dem i form av en pannkaka istället för att steka dem en och en. Jag testade denna som nyårsmiddag ute i utskärsvildmarken, och kan varmt rekommendera!

Jag hittade receptet på Soppa365, här kommer den svenska versionen:

Blinismeten:
7 dl helmjölk
200 gr gräddfil
25 gr färsk jäst
2 dl bovetemjöl
2 dl vetemjöl
1,5 tsk salt
3 ägg
25 gr smält smör

Citronsmetana:
skalet av 1 ekologisk citron
1 msk citronsaft
1/2 kruka dill
240 gr smetana
0,5 tsk salt
några varv med svartpepparkvarnen

Topping:
1 rödlök
300 gr kräftstjärtar eller räkor
100 gr fiskrom
dillkvistar och citronskivor till dekoration

Gör såhär:

1. Värm mjölken och gräddfilen till handljummen temperatur. Smula ner jästen och blanda väl. Blanda även i mjöl och salt. Täck med bakduk och låt jäsa nånstans varmt i ungefär en timme.

2. Värm ugnen till 200 C. Skölj citronen, riv skalet och pressa ur saften. Klipp dillen fint. Blanda ihop alla ingredienser till citronsmetanan.

3. Skala och skär rödlöken i riktigt tunna skivor (halvmånar blir fint). Sila bort vätskan från kräftstjärtarna och/eller räkorna.

4. Blanda ner äggen och det smälta smöret i blinismeten. Häll sedan över smeten i en långpanna (med kanter!) som du fordrat med bakplåtspapper. Ställ mitt i ugnen för c 30 min (jag hade min längre, kanske 45 min) eller tills ytan är vackert guldbrun.

5. Låt svalna en aning, och bred sen ut citronsmetanan. Arrangera sedan romen, kräftorna/räkorna, löken, dillen och citronskivorna så det ser vackert ut.

Vintips!
En god champagne eller cava tycker jag är pricken på i:et till blinier, eftersom det krävs nåt rätt syrligt för att balansera och lätta upp emot det feta, lite smöriga i maten. Men annars kan man välja ett torrt och syrligt stilla vin, som tex Salomon Undhof Franciscus Gruner Veltliner (14,90€). Ni minns kanske att jag har en förkärlek till österrikiska vita viner, och det här är en utmärkt representant - lite friska citrussyror, lite mineraler som får det att vattnas i munnen, lite gula plommon som rundar av.

Jurmo

Jag ligger ständigt bakom märker jag, och nyåret känns minsann inte särskilt relevant nu i dessa tider då ens some-flöde fylls av tulpaner i snett soljus, och den skarpögda till och med kunnat skymta de första fastlagsbullarna. Men ni kan se det som ett rese-tips istället för en händelserapportering - gänget härunder åkte nämligen ut med Eivor-båten på nyårsafton med destination Jurmo, alltid lika trollskt och vackert i sin stolta karghet.

Vi var maximalt lastade med mat, dryck, målarböcker, blöjor, resesängar och varma ylleunderställ för en vistelse på 3 nätter - och klarade expeditionen med bravur. Vissa njöt kanske mindre av den isande vinden och de lite råa utevistelserna (som synes på bilden) än andra, men överlag var det skönt med promenader under dagen och sedan bastubad och långmiddagar med god mat och bubbel under kvällstimmarna.

Vi firade in det nya året i vår stuga, som var aningen större än grannarnas, med blinier, ballonger, skumppa och sprakastickor - men brädades nog av moder Jord som vid tolvslaget ställde till med ett sprakande grönt norrsken som man sällan ser i stan. Ingen sörjde att vi inte skaffat fyrverkerier, om vi säger så.

Om nån av er är sugna på att åka hit ut nångång, tar ni bara och bokar en stuga här och kollar förbindelsebåtens tidtabeller här. Från Pärnäs i Nagu tar resan ungefär 3,5 timmar, och ombord finns ett kafé som serverar allt från kaffe och glass till varm mat, och dessutom en liten lekhörna med video för barnen. Väl framme på Jurmo kommer min gamla skolkamrat Klas emot er med sin pick up -truck och kör all packning till stugan - inget bagage-släpande att tänka på, perfekt! Här är ett tidigare inlägg om Jurmo, och här. Nästa gång det bär av ditåt för vår del igen tror jag får bli på sommaren - håller tummarna för rökt flundra i hamnen - en delikatess att nästan bara drömma om nuförtiden...

December re-cap

November var en riktigt seg och mörk jäkel. Nästan så man ville lägga sig ner och förvandlas till en igelkott eller en björn för att få vakna upp först när solen och livet kommit tillbaka. Men så kom ändå december, och plötsligt tryckte nån på snabbspolningsknappen.

Självständigheten skålade vi för på finmiddag hos vänner - maken slog på stort och dammade till och med av sin smoking. Jag nöjde mig med klackar och några lockar i håret.

Så blev det lussekatter och högtidlig sång för familjen på landet. Jag bakar bullar jämnt en gång om året, och det är oftast till Lucia, eftersom de tycks vara övermäktiga för de flesta bagerier att åstadkomma av nån outgrundlig anledning.

Så massproducerade vi julkort till släkt och vänner. Modellen var enkel, den inhyrda artisten flitig. Jag vet inte, men då jag scrollade igenom alla dessa " i år har vi inte hunnit skicka några julkort" -statusar på facebook kan jag ändå tycka det är lite synd att det verkar vara en utdöende tradition med riktiga kort.

Vi bakade pepparkakor. Vi dekorerade pepparkakor. Vi åt pepparkakor. Vi åstadkom till och med två hus, ett till mormor och morfar och ett till oss själva. Dem ska vi äta när de blivit tillräckligt dammiga, såsom traditionen bjuder.

Och så var det mittiallt julfester och "ärenden" på stan, ni vet såna av småsvettig och lätt panikartad natur. 

Och ja, bloggandet drog det kortare strået åter en gång, vad mer kan jag säga.

Fredagsglöggen

Har testat några olika smaksatta glöggar på sistone, och tänkte dela med mig av mina tasting notes här. Jag gör ju alltså inga riktiga anteckningar, men precis som när man provar viner så lönar det sig att stanna upp och försöka känna efter vad man smakar, blunda och få till stånd nånslags association - då kommer man att komma ihåg vad man druckit också efteråt.

1. Först ut var såklart Blossa 2015, "årgångsglöggen" med det bästa pr-teamet bakom sig. Varje år lanseras en ny smak, och den skiljer sig alltsom oftast rejält från de andra glöggarna på marknaden -för några år sen var det smak av japansk yuzu-frukt med ingefära, förra året var det lavendel. Denna jul bjuds vi på en glögg med brittiska vibbar - mycket bergamott, lite citrus och pomerans varvat med mer traditionella glöggaromer. Söt och stark, både i smak och alkohol, men riktigt god åtminstone för en té-drickare som undertecknad. Dessutom vacker flaska med riktig kork, fin att ge i gåva. 14€.

2. Näst i tur var Lumoava Mustikkaglögi. Jag vet inte, "fascinerande blåbärsglögg" är nog att späda på rejält. På sin höjd var den helt drickbar, men rätt så intetsägande. Mycket söt, lite barnslig och väldigt mild smak. Skulle behöva ett lyft i form av mera kryddor, tycker jag. 9€.

3. Denna hade maken valt ut - Herrljunga 1911 Apelsin och Chokladglögg. Mycket av allt - mycket kanel, mycket choklad, mycket apelsin och mycket sötma (sötast av dessa tre). Lite för spretigt i min smak faktiskt, det hade gott räckt med enbart apelsin tillsammans med vanliga glöggkryddor. Knappa 11€.

Summa summarum: den lätt över-hypade Blossan håller fortsättningsvis måttet och utgår som överlägsen segrare i snigelns glöggtest. När apelsin-choklad-glöggen är urdrucken kommer jag dock att propsa på helt vanlig vinglögg i fortsättningen. Ibland är det enkla det bästa - jag är ingen bakåtsträvare men föredrar nog en riktigt traditionell smaksättning på min glögg ändå. Den perfekta glöggen för mig är rejält kryddig och rätt söt, men inte sliskig och tjockflytande. Och så ska den absolut vara vin-baserad- finns det nåt värre än saftglögg som spetsats med sprit, nej fy.

Vad är er favoritglögg? Gör ni kanske egen? Och vad brukar ni bjuda till? Berätta berätta, det blir lätt så enkelriktat här på bloggen. :)

Första december

Mitt some-flöde exploderar av linkar till olika kreativa människors egengjorda julkalendrar idag, vilket är jätteroligt. Min personliga favorit är såklart Pia på kontorets julbus, men sen har vi också Hannas pysselkalender, Morotsliv som tipsar om ekologiskt leverne, PT:n Lina (vars crossfit-timme jag gått på och kan rekommendera!) och säkert många fler som jag kommer att kika in hos förr eller senare.
Själv kan jag då inte leverera nåt sånt, med novembers patetiska track-record på ynka FYRA inlägg i färskt minne, men däremot ska jag försöka infinna mig vid tangenterna lite oftare och hacka ner en tanke eller en upplevelse lite oftare än vad jag lyckats med hittills. Jag får helt enkelt sänka ambitionsnivån lite, och glömma föreställningarna jag haft om att ett inlägg måste vara väldigt roligt, tankeväckande eller på nåt sätt spektakulärt för att platsa.

Så dagens inlägg får helt opretentiöst handla om en enkel liten juldekoration man snabbt kan vika ihop - det enda som behövs är 5 minuter tid, samt en sax och en papperspåse. Här finns närmare instruktioner.

Grisaille

Juletider är upon us. Och tack och lov för det, för jag har haft noll ork och energi den här månaden, och till stor del tror jag det beror på ljus- och färgbristen. Ok, rent fysiologiskt ska det väl vara äkta solljus för att det ska ha en verklig betydelse för kroppen, men ingen kan nu ändå förneka att denhär monokroma november skulle vara ganska förrädiskt för psyket också.

Såhär lyrisk tycks jag bli av gott sällskap och rosevin mitt i vintern

 Har försökt gå ut varje dag och tanka lite frisk luft om inte annat, men häromdagen gick jag ut på kvällen istället - det gjorde gott det med. Det var nämligen vinklubbsträff på gamla Primula, och även om dagen efter var lite på sega sidan så var det väl värt det. Idag är det makens tur att svira loss i lillajulstecken med sina seglings-polare, och jag ska fortsätta trollbindas av en av de bästa böckerna jag läst i år, ja på flera år - Is av Ulla-Lena Lundberg.

Saker som irriterar mig, vol 3

MInns ni de tidigare listorna? Jag är en rätt positiv och snäll person 9 av 10 gånger, men ibland känns det bra att let off some steam, ni vet.

 Så här har ni:

1. Marockanska kakel är helt fint - men INTE när de läggs helt råddigt, i alla färger, mönster och håll och kanter på ett och samma golv. Kakelfirmorna skrattar hela vägen till banken när de blir av med sina restlager till fulla pengen. Vet ni vad jag menar?  Epilepsitriggande mucho.

 2. Rubriker i stil med "this little girls dad did this, and you´ll never guess what happened next..." Blir galen på dessa. Påträffas ofta i facebook-flödet.

3. En gammal goding, som gör sig påmind i dessa stöveltider: strumpor som sakta men säkert glider neråt i stöveln eller sorel-bootsen, tills de korvat sig kring tårna och det inte finns nån annan råd än att stanna, balansera med ena foten bar och göra om hela bestyret, samtidigt som man borde försöka hålla lite stil.

4. När konservlockets lilla drag-del lossnar helt och hållet, och man ÄNDÅ blir tvungen att söka fram konservöppnaren ur lådans djup.

5. Wc-papper som är svängt åt fel håll, så det löper längs väggen.

6. Snorkig restaurangpersonal, som är ointresserade av att ge kunderna service och tror att leenden är ocoola på nåt vis. Finns ofattbart mycket såna, blir lika förvånad varje gång. Skulle vilja mejla deras högstadiestudiehandledare och boka tid för ett snack. Den mest grundläggande egenskapen en person i vilket serviceyrke som helst borde ha är ju nimenomaan viljan att hjälpa och göra andra glada.

7. Älskar facebook-loppisar, speciellt när det gäller barnkläder. Har dock återkommande gånger råkat på försäljningsannonser som bjuder ut brändade reklamprodukter, och inte gratis utan med riktiga europriser. Ni vet, typ finlandia-snapsglas, marlboro-askkoppar osv. Classy. Fast det ska å andra sidan medges att den inte är dum som ber, utan den som betalar.

8. Ännu relaterat till föregående punkt: Folk som inte tvättar kläder de säljer vidare. Snuskigt och otrevligt, trots att jag ändå tvättar sånt jag köpt begagnat - en principsak.

9. Folk som skaffar sig nån ny pryl, och kallar det för "sin nya familjemedlem". Löjligt.

10. Tills sist ett maffigt paket med odrägligt facebook-beteende. Särskilt sånt där man framhäver sig själv (tex "humblebrag") får mig mest att himla med ögonen istället för att klicka på "gilla". Undantag finns givetvis.

Fortsätt gärna listan. Nu är det gyllene tillfället kommet att få ut allt ni burit på så länge - kommentarsfältet är ert!

Ingen vanlig torsdag

Nä, för det är ju Beaujolais Nouveau -torsdagen! Varje år, världen runt, den tredje torsdagen i november, lanseras årets beaujolais (uttalas båschåléé och inte buschåléé, som mina arma öron så ofta hör). Det är såklart en marknadsföringsploj, men ni ser ju på inlägget här strax inunder att jag inte är den som rynkar på näsan åt sånt, utan glatt hoppar på allt tokeri som erbjuds.

Ja som ni ser så drar jag till och med på mig tapetmönstrade skjortor theses days - allt för att bekämpa november.

Här ser ni en av de två beaujolais nouveauer som Alko tog in i år. Den här producenten heter Doudet-Naudin, och vinet får tummen upp av mig. Året 2015 var ett bra år i Beaujolais, och allt solsken och fint väder ger resultat: vinet är ungt visst, men har ändå en bra balans, och känns inte som bananochhallonsaft, utan är fullt av syrliga röda bär (tänk tranbär, sura körsbär) och en skön kryddig ton. Köp en flaska för under tian, och baka en ostpaj till, eller duka fram lite charkuterier och patéer så har ni en trevlig middag framför er.

Happy halloween 2015!

Så blev det allhelgona och halloween i år också. Jag stack mig som hastigast för att tända ett ljus till mormor och morfars minne på begravningsplatsen på förmiddagen, och grämde mig lite över att jag skulle missa stämningen där på kvällen - vanligtvis brukar vi gå till gravarna och tända ljusen när det börjar skymma, och det är så vackert och fridfullt där just då. Men igår hade jag skyndsamt hem för att förbereda inför kvällen, då vi bjudit in några kompisar på halloween-party.

Frida och Dracula

Ett blandat gäng småsuspekta karaktärer

Jag har inga problem alls med halloween, tycker bara det är roligt med nånting som piggar upp i höstdeppet. Som ni kanske ser på bilden blir jag rätt lik Frida Kahlo om jag låter bli att noppa ögonbrynen och dekorerar huvudet med en bukett blommor.

Fredag i mitt glas

För att jag inte ständigt ska vara längst ner på allas länklistor så ska jag ta mig i kragen och leverera det ni mest vill ha av mig - fredagstipset, varsågoda!

Denna vecka vill jag tipsa om min favoritproducent från mitt favoritvinland, Portugal. Enligt traditionen brukar man där oftast blanda friskt mellan de olika lokala druvsorterna, men i det här fallet har Esporão tagit fram en mycket trevlig ren Verdelho, som kan hittas i vinbutiken för knappa 13€.

Området heter Alentejo, och ligger knappa 200 km sydöst från Lissabon. 300 soldagar per år, vida slätter med en jordmån på mestadels lera, granit och skiffer, ger sig tillkänna i form av gröna, syrliga toner blandat med delikat frukt - örter, mineraler och omogen persika kommer jag att tänka på.

Vi är förresten SO LAST SEASON (or the season before that kanske) och käkar fortfarande "dendär avocadopastan" med jämna mellanrum, särskilt när jag inte vill äta kött så ofta mera- och dessa två fann ju varandra på momangen!

Höstlovsvinet

Höstlovsfredag och grytsäsongen kan inledas. Skönt att laga mat då man för en gångs skull har tid!
 Min man fick Sandro-kokboken av mig i födelsedagsgåva, och häromdagen provade vi ett recept på en tagine med kyckling, citron, ingefära och oliver tillsammans med en örtig couscous, och som det råkade sig så hade jag tidigare köpt en flaska libanesiskt vitt vin - och snacka om bra matchning kan jag bara säga. Maten var jättegod (ni kan googla liknande recept) och vinet likaså, de förhöjde varandra och hela middagen fick papegojmärke och plus i marginalen.

Snålvattnet bara rinner när man bläddrar i den här godingen!

Vinet Chateau Ksara Blanc de Blancs för strax under 14 € kommer från den forna hashodlingsdalen Bekaa, liksom de flesta andra libanesiska viner. Här hos oss är den mest kända producenten säkert Chateau Musar, men Chateau Ksara kommer som god tvåa med landets största export. Jag har alltid gillat libanesiska rödviner, och vet faktiskt inte varför det tog mig så länge att skaffa hem en flaska vitt. Det är en blandning av Sauvignon Blanc, Chardonnay och Semillon, och är väldigt citronigt, kryddigt och fylligt utan att kännas för tungt.

Dethär ska jag köpa igen

 Som en liten kuriositet kan jag berätta att vinerna lagras i naturliga grottor i kalkstensberget och utgrävda gångar som upptäcktes under romarnas tid. Enligt legenden hittades grottorna när en räv jagades av några hundar under en romersk jakt. Räven försvann plötsligt ner i en klyfta och undkom i grottsystemet, och den rävens räddning har idag blivit en av Chateau Ksaras allra största tillgångar - utanför grottorna, i själva dalen stiger temperaturerna lätt upp till 30-strecket, medan det inne i grottorna stannar kring 11-13 grader året om.

Knäböjsvinet

På finska kallas dehär billigare vinerna för "kyykkyviini", eftersom de hittas i de lägsta hyllorna på alko, och man få böja sig efter dem. Jag brukar vara ganska bekväm av mig och nappar oftast en flaska från hyllan på ögonhöjd, men nu har jag redan vid ett par tillfällen ansträngt mig och riktat blicken neråt i jakt efter detta specifika spanska rödvin.

Köp två, en till middagen och en till skåpet

 Laudum Nature Barrica Monastrell Petit Verdot är ett fynd hörni, för det är inte varje sketen fredag man hittar viner under 8 euro som funkkar såhär bra. Särskilt inte ekologiskt framställda. Ett ypperligt "husvin" skulle jag vilja kalla det för - passar bra med det mesta i matväg och också på egen hand. Medelfylligt med en bra dos bär och kryddor samt en trevlig längd i smaken. Alicante är tydligen inte att fnysa åt!

Road rage

Igår fick mina barn ser prov på hur mamma drabbas av road rage. Eller snarare skyddsvägsraseri.

Nuförtiden rör vi oss alltså rätt mycket på cykel, särskilt när vi ska runt här på ön. Det är snabbare än att promenera och lättare än att ta bussen. Dessutom är det bra motion och nånting alla tycker är roligt. Tyvärr gnager några saker mig ändå när vi är ute, eftersom jag inte har helt stenkoll på reglerna - kanske nån kan upplysa mig?

Till saken hör att vi ofta cyklar på trottoaren, eftersom det ju inte på långa vägar när finns cykelbanor överallt dit man vill, och jag är inte bekväm med att cykla på bilarnas körfil med småbarn. Lagen säger väl dessutom att under 12-åringar får (ska?) cykla på trottoaren.

Problem 1: Eftersom jag är rejält över 12 borde jag då kanske hålla mig på vägen, medan barnen cyklar bland fotgängarna? Men det känns ju inte alls hållbart, jag måste ju ha koll på dem och cykla i deras omedelbara närhet. Vi hålls därför alla i en grupp, eller rad, på trottoaren. Synpunkter där?

Problem 2: Har hört att man ska leda cykeln över skyddsvägen. Eller ja, det fick jag höra igår, högt och tydligt, och halva resten av Drumsö också tror jag, då en man kom körandes en bit ifrån samtidigt som vi skulle över. Jag såg att han noterat oss, och såg att han saktade in, så jag vinkade åt de andra att komma efter mig över skyddsvägen och började igen trampa på. Då tvärnitar han demonstrativt och hoppar ut ur bilen och gastar nånting om att jag tydligen VILL bli påkörd när jag gör såhär, och vet jag inte att man inte får cykla på övergångsställen. Sedan följer en stunds ilsken munhuggning* mitt på gatan innan vi skiljs åt som ovänner.

Här lyder min frågeställning: Även om han hade rätt, att man i princip ska leda cykeln över skyddsvägar, så räknas inte barn på cykel i det här fallet som fotgängare? Kan de cykla på, eller ska de också hoppa av och leda cykeln? Och var går gränsen? Ska en tre-åring på trampcykel också göra det? Eller en 7-åring på scootti?

Oberoende om han hade rätt eller inte tycker jag han var en skitstövel, eftersom han helt klart registrerade oss på långt håll och såg våra intentioner att gå över gatan - det kändes som om han bara ville få nöjet att lära oss veta hut.

*för en gångs skull tappade jag inte noterna utan kunde attackera tillbaka direkt, och dessutom på korrekt finska - kände mig nöjd, trots den jobbiga situationen. Vanligtvis blir jag så paff över folks illvilja att jag inte kommer på poassligt genmäle förrän långt efter.

Att ens göra nånting

Vi har nog alla sett bilden på den lilla tre-årige Alan Kurdi, uppsköljd livlös på en strand. Jag kan knappt andas då jag tänker på honom och hans familj. Man må tycka vad man vill om huruvida det är etiskt rätt att publicera bilder på döda barn, men jag vet att det åtminstone är etiskt fel att inte göra NÅNTING alls. Faktum är att det finns 30 miljoner barn just nu på flykt i Europa och i övriga världen, och som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas allra hårdast.

UNICEF är en av organisationerna som finns på plats med katastrofinsatser både i de konfliktdrabbade länderna, i flyktinglägren och på själva flyktvägen, och de gör vad de kan för att hjälpa - men behoven är fortsatt stora och nu behövs verkligen varje strå som kan bäras till stacken.

 Här är två saker du kan göra nu genast:

- Ge en gåva på unicef.fi eller sms:a UNICEF till 16499 för att skänka 10 euro.

- Hjälp till att sprida UNICEFs krav på Europas regeringar och få fler att skriva under för barn på flykt. UNICEFs krav är att rädda liv, öppna lagliga vägar och följ barnkonventionen. Skriv själv under, och kopiera fast det här blogginlägget till din egen blogg om du har lust. Här är länken till namnunderskriften:  bit.ly/skriv-under.

Detta är ett inlägg i samarbete med Unicef som jag gör i egenskap som "Bloggare för varenda unge".

Tio saker ni inte visste om mig

Konstigt hur det känns som att ni ju måste veta precis allt om mig vid dethär laget, så länge som jag hållit på och krafsat ner saker om mig själv och min vardag. Men å andra sidan har ju bloggosfären förnyat sig, och kanske finns det bland er som läser också såna som inte känner mig så bra?

Här är nu tio random påståenden (20 kändes överväldigande), en blandning av gammalt och nytt - och kommer ni på nånting att fråga så är det fritt fram i kommentarsfältet!

1. Jag är ett matvrak och älskar det mesta - men blåmögelost kan jag inte med.Det är ju mögel! Hela mitt väsen skriker ÄT DET INTE!, av ren och skär överlevnadsinstinkt.

2. Jag borde kunna rätt så hyfsat tyska (skrev E i studentexamen), men nuförtiden kan jag knappt få fram mitt namn på det språket - det är vad som händer när man beblandar sig med en holländare i fem år.

3. Jag är en stor djurvän, men ju mindre djur, desto räddare är jag. Mest gillar jag hundar och hästar, och så tycker jag att vår katt Pepsi är rätt finurlig den också. Men kaniner, marsvin, råttor, möss och sånt, nej tack. Jag kan inte läsa dem, och jag får ingen respons av dem - de liksom bara är, och jag har aldrig upplevt en connection med ett sånt djur.

4. Jag dricker mest pulverkaffe. Det är klart snabbast att fixa till, och så tycker jag faktsikt smaken är rätt god också - det har en viss mild nötighet som vanligt bryggkaffe saknar. Folk tror ofta att jag som vinkännare ska vara lika selektiv med kaffe som med viner, men där gör jag dem alltid besvikna - det klassiska bensinstationskaffet undantaget går allt ner utan gnäll.

5. Att small-talka på finska upplever jag som otroligt krävande. Antar att det är en kombination av det allmänna ointresset för ytligt chit-chat hos det finsk-ugriska folket och mina egna imperfekta kunskaper i det andra inhemska (som jag brukar skylla på min uppväxt i skärgården). Dock bör nämnas att jag tappert försöker, och att övning nog ger färdighet.

6. Bästa Netflix-serien just nu är Suits och i mitt nästa liv ska jag få tummen ur och se till att bli jurist.

7. En gång när jag var fem år hittade jag en burk vit målfärg i garaget. Jag fick en snilleblixt och tyckte att vår svarta schäfer Bonnie skulle klä mycket bättre i vitt, vilket även gällde min rosa kjol. Jag är tacksam att min femåring verkar förståndigare än vad jag var, och att min mamma inte adopterade bort mig på studs när hon upptäckt mig.

8. Jag skulle gärna vilja gå mer med klänning till vardags, men av nån anledning tycker jag att jag dels ser ut som en tolvåring i klänning, dels har jag svårt att matcha klänningar med bekväma låga skor. På andra kan det se okej ut med lenkkare och klänning, men jag har svårt för det själv - det enda som funkkar någorlunda är skinnstövlar. Och strumpbyxor ger mig också lite svåra känslor.

9. Jag är yngst av fem syskon. Våra familjetillställningar är hopplöst stora!

10. Bloggandet känns väldigt trögt just nu. Allt intressant i mitt liv just nu känns för privat, och ytligheter som shopping, inredning och mode känner jag mig för det mesta ganska ointresserad av att skriva om. Ändå skulle jag inte vilja lägga ner helt, eftersom det är ett så roligt sätt att arkivera sitt liv. Och roligt att läsa era kommentarer, ett sätt att umgås. Finns det nånting ni skulle vilja läsa mera om här kanske?