Gick på bio igår och såg Desert Flower. Eftersom jag läste boken i tiderna och visste vad den handlar om slapp jag springa ut från biosalongen rödgråten och illamående - men tung och upprörande var den ändå. Kvinnlig könsstympning är alltså den röda tråden i filmen. Waris Diries berättelse kan låta som värsta askungesagan (gå nu från smutsig nomadflicka till att sippa dom perignon med Naomi och Christy), men ändå är den inte alls så amerikanskt filmatiserad som den kunde vara. Tur.
Den berättar helt sakligt om Waris uppväxt i Somalien (väldigt vackra landskap!), om familjen och i synnerhet mamman, kärleksfullt och utan att förkasta eller fördöma. Det är traditionerna som kritiseras och som måste förändras. Hur kan man utsätta små flickebarn för såna grymheter? Smutsiga, rostiga rakblad och en livslång plåga som tas för givet att höra kvinnan till, fy f-n. Ändå slås man av den optimism och den energi som utstrålade hela filmen igenom - en verkligt modig kvinna, nån att se upp till. Jag rekommenderar! Synd bara att det var så få män i publiken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar