Annorlunda

Jag hittade nyss Mamma Annorlundas blogg. Och jag är väldigt glad för det, för mycket som hon skriver om träffar mig rätt i hjärtat. Många av hennes tankar känner jag igen, och delar endel av hennes erfarenheter. Jag har ändå valt att inte gå in på något av detta ofantligt stora här på min blogg - dels känns det för privat, men mest så känns det bara alltför svårt. Jag känner mig stundvis feg, lite som om jag försöker sopa problemen under mattan.

Igårkväll innan jag somnade grubblade jag därför länge på dethär med hur öppen jag vill vara, hur mycket av vårt liv jag vill visa er. Det har ju pratats mycket om "glansbildsbloggandet", och vissa har kritiserats för att bara vilja försköna och vinkla sin tillvaro för att verka mer intressanta än de i själva verket är. Ni som läser här vet antagligen redan att jag är en ganska ordinär 30-plussare med ett ganska ordinärt liv. Det finns roliga dagar och det finns jobbiga dagar. Men bloggen är för mig ett sätt att spara på de fina stunderna, små som stora. Nånting skoj som sonen sagt, en finurlig min från dottern, ett veckert foto från en resa, en läsvärd bok eller ett gott vin. Gräl, trotsutbrott, läkarträffar och bad hair days får däremot för min del gärna falla i glömska. Jag försöker fokusera på det som ger energi istället för det som tar, och bloggen är ett redskap som hjälper mig i den strävan.

Men jag kommer att återvända till Mamma Annorlundas blogg i fortsättningen, för det är tröstande att förstå att man inte är så ensam som man tänkt, och fint att märka att det finns de som inte tvekar att tala öppet om tunga ämnen.