14 sep. 2011

Annorlunda

Jag hittade nyss Mamma Annorlundas blogg. Och jag är väldigt glad för det, för mycket som hon skriver om träffar mig rätt i hjärtat. Många av hennes tankar känner jag igen, och delar endel av hennes erfarenheter. Jag har ändå valt att inte gå in på något av detta ofantligt stora här på min blogg - dels känns det för privat, men mest så känns det bara alltför svårt. Jag känner mig stundvis feg, lite som om jag försöker sopa problemen under mattan.

Igårkväll innan jag somnade grubblade jag därför länge på dethär med hur öppen jag vill vara, hur mycket av vårt liv jag vill visa er. Det har ju pratats mycket om "glansbildsbloggandet", och vissa har kritiserats för att bara vilja försköna och vinkla sin tillvaro för att verka mer intressanta än de i själva verket är. Ni som läser här vet antagligen redan att jag är en ganska ordinär 30-plussare med ett ganska ordinärt liv. Det finns roliga dagar och det finns jobbiga dagar. Men bloggen är för mig ett sätt att spara på de fina stunderna, små som stora. Nånting skoj som sonen sagt, en finurlig min från dottern, ett veckert foto från en resa, en läsvärd bok eller ett gott vin. Gräl, trotsutbrott, läkarträffar och bad hair days får däremot för min del gärna falla i glömska. Jag försöker fokusera på det som ger energi istället för det som tar, och bloggen är ett redskap som hjälper mig i den strävan.

Men jag kommer att återvända till Mamma Annorlundas blogg i fortsättningen, för det är tröstande att förstå att man inte är så ensam som man tänkt, och fint att märka att det finns de som inte tvekar att tala öppet om tunga ämnen.

7 kommentarer:

Nickby rapporterar sa...

Jag är glad att du hittade Mamma Annorlundas blogg, den är fin och mycket, mycket läsvärd! Micaela

Maria L sa...

Jag tycker anklagelser om glansbildsbloggande är totalt befängda. När har någon senast anklagat Seiska för att inte uttala sig om situationen i Libyen? Varför skulle bloggar behöva visa det dagliga eländet... keep up the good work säger jag! :)

Pia sa...

sånt hjärtsnörp jag får av den bloggen. Och tycket att det anklagas om bloggande hit och dit och att man ska forma sin blogg just som man själv vill. Och fast du kanske inte märker det själv så tycker jag din blogg har fint djup och personlighet och känns inte alls som en glansbild.

Anna sa...

Jo det är en fin blogg. Jag är faktiskt gudmor till hennes A och även om hon och jag är nära så har jag inte riktigt förstått hur deras vardag ser ut förrän hon började blogga.
Anna

Housewife sa...

Vilken gripande blogg, kunde inte sluta läsa och gjorde det med tårar i ögonen. Tycker att man ska blogga om precis det man själv vill, finns ju inga regler om vad man måste och inte får blogga om. Alla bloggar är bra på sitt sätt.

Anne Salovaara-Kero sa...

Hej på er!

Att blogga om vårt liv är en del av mitt sätt att försöka öka på förståelsen bland "normalastörda" människor, att visa vår värld och allt vad det innebär med sorg och smärta, men också glädje och skratt. Sen hjälper det mig själv, genom att skriva sätter jag samtidigt ord på mina känslor och bearbetar dem samtidigt.

Jag har fått höra ganska mycket om att bloggen väcker känslor, tårar som rinner osv. Har därför också funderat om jag ger en alldeles för dyster bild av vårt liv... För det är ju inte dystert! Vi har har mycket roligt och bra i vårt liv. Men ja, sanningen är den att vardagen är så perkeles tung. Och det vill jag säga högt genom bloggen och ge andra i samma situation hopp. Vi är många i samma båt. Det gäller att hitta en balans mellan allt det tunga och det positiva.

Sen måsta jag säga att ALLA slags bloggar behövs! Jag njuter oerhört av att läsa om inredning, mat, kläder och allt kul. Det ger mig energi! Så jag tycker alla blommor ska få blomma ; )

Tack för era fina ord och jag kommer att med njutning läsa era bloggar, alltid när jag hinner från vår snabba A.

Anne

Linda sa...

Nickby, det var via din blogg som jag hittade den, så tack för det.

Maria, haha, mitt i prick!

Pia, nu blev jag glad.

Anna, är du det? Så fint! Han verkar vara en mysig liten kille.

Housewife, jag sträckläste också. Och snyftade. Och du har rätt, det vore ju trist om alla bloggar var lika, mångfald är kiva!

Anne, kram på dig.