Läs vad Kiri skriver om mobbning, och titta på videon hon lagt upp. Mina första 6 år i grundskolan var ingen dans på rosor, och har definitivt lämnat ärr i själen. Som barn är det svårt att sätta stopp för mobbning, vare sig det gäller en själv eller någon annan. Man har inte alltid kraften, modet, att säga ifrån och stå på sig. Man kanske inte vill att trakasserierna ska vända sig mot en själv, ifall man varit den som stått tyst brevid. Men som förälder har man både ansvar och makt, och jag tycker man måste göra sitt allt för att se till att mobbningsfrön inte kommer åt att gro i dagisgruppen eller skolklassen där ens barn går. Förutom att ta sig tid att tala med sitt barn om hur dagen varit, och inte bara nöja sig med korta svar, så tror jag att ett annat sätt är att aktivera sig själv och hålla kontakt med de andra föräldrarna, tex genom att vara med i föräldraföreningen.
En fråga jag ställt mig själv många gånger är förresten vad som månne är värre - att ens barn blir mobbat eller att ens barn mobbar? Jag lutar mot det senare. Blir man mobbad så är det åtminstone inte nödvändigtvis nånting med en som är fel - barn är grymma, och man kan bli utplockad enbart för att man talar på ett lite annorlunda sätt, eller för att man har fräknar. Men om man är den som mobbar då? Då mår man ju uppenbarligen inte bra själv. Och det kan vara svårare att råda bot på tror jag. Brist på empati är inget man kan trolla fram sådär bara.
Vad har ni för tankar kring detta? Har ni själv upplevt mobbning nångång?
2 kommentarer:
Jag har inte upplevt dessvärre mobbning personligen, men min lillebror blev mobbad i flera år i lågstadiet. Det var helt hemskt för hela familjen, men värst såklart för honom. Man kände sig så hjälplös iom. att mobbarens föräldrar inte såg något problem med saken och tyckte väl att min bror liksom hittat på det (när mobbaren inte medgav att han mobbade). Det värsta var ju det, att min bror inte mera berättade något (ang. mobbningen)för oss eftersom det bara blev värre efter att mina föräldrar blev insatta i situationen. Det betydde ju att pojken bara mobbade honom mera...Till slut klagade min bror på magont varje morgon innan skolan, för att inte behöva fara dit. Som tur flyttade pojken till ett annat land strax därefter och så slutade mobbandet.
Å andra sidan, om man vill se något positivt i det hela angående min bror så är det att han är den snällaste och mest empatiska människa jag känner, och har verkligen tjock hud så att säga. En lojalare människa får man leta efter, och han verkligen uppskattar sina (oerhört många) vänner så innerligt.
Så jag säger nog att mobbaren har det så mycket svårare i livet. Oftast är det ju avund som orsakar mobbandet. I min brors fall var det säkert just det att han var snäll och rolig, och alla barnen genuint tyckte om honom, men han var mullig, så det var något som mobbaren kunde haka sig upp på. Mobbaren är säkert inte kapabel att känna empati och det är ju just det som är svårare att råda bot på, som du sa.
Dethär blev en lång kommentar, sorry för det.
Det är så svårt detdär med mobbning. Som jag alltid upplevt det är att jag blivit lite mobbad dem första klasserna, jag var stor och rund och tyckte om mumin och det kändes dåligt när nån kommentera det. Men för att passa in och må bättre (för jag mådde ju nog dåligt för det hände massa sorgliga saker i livet just då) så blev jag tuffare och gjorde och sa saker jag inte är stolt över. Men jag tror och hoppas att ingen i lågstadiet upplevde mig som en mobbare, iaf inte under en lång tid, men det kan nog hända att jag har fel. I och med att vi for till ett större högstadie så ändra allt och ingen var nåt sen mera. (Gick i en liten skola på landet, 60 elever)
Men jag tror nog också att alla som mobbar mår dåligt eller har hemska förebilder hemma.
Skicka en kommentar