19 feb. 2015

Om name-dropping

Eftersom jag är sjuk (influensa OCH ögoninflammation som grädde på moset) är jag lite mer ilsk av mig än vanligt, och lite sugen på action. Istället för att bråka med min man, som är ännu sjukare än jag (lunginflammation) och sannerligen inte förtjänar något ovett från mitt håll, så tänkte jag peta med käppen i ett myrbo här på bloggen istället. Är ni med?

Jag stöter nämligen på det allt oftare -folk som känner ett stort behov av att nämna namn i sin redogörelse, åsikt eller berättelse. Jag tycker själv det mest blir pinsamt, eftersom väldigt få människor faktiskt har förmågan att göra det på ett snyggt och liksom obemärkt sätt - oftast blir det alltför tydligt att meningen mest är att imponera.

Jag förstår varför det är lätt att falla i den gropen: det är ett väldigt enkelt sätt att förhöja sin egen sociala status till snäppet närmare dem vars namn man nämner, man kan lite låtsas att man tillhör samma gäng som de. Och lyckas inte den planen helt, så har man åtminstone puffat sig själv lite högre jämfört med den människa man just står framför och talar med. En annan minst lika irriterande och ful variant är då man nämner folk, som den man talar med inte har en aning om vem är. Mycket effektivt sätt att få sin samtalspartner att känna sig lite mindre-vetande, mindre "med" och sålunda framhäva sin egen hiphet.

Nä, usch för såna ovanor, de sprider bara själviska och snobbiga vibbar omkring sig - satsa istället på shout-outs och beröm, de kör nästan samma syfte men är så mycket snyggare och sjysstare mot alla.


4 kommentarer:

Helena S sa...

Det påminner lite om diskussionen jag hade med Madonnas livvakts farbrors grannes sonson en dag..

Hanna sa...

Tja, detta kanske görs på flera sätt. Jag har råkat ut för att gubbens föräldrar talar om folk vid namn (österbottningar jag inte har en aning om) och sen spårar samtalet vidare till deras barn, barnbarnsbarn, fastrar, mostrar utan att egentligen komma till slut på sin berättelse.... gubben i sin tur, som inte minns namn, stannar opp i sina berättelser då han försöker komma ihåg namn på folk, vilket oftast inte har nån som helst betydelse för själva poängen i berättelsen. Båda dessa fasoner stör jag mig på riktigt ordentligt, namnen behövs inte för att förklara sin sak! Min pappa igen pratar om människor vid (för)namn på hemmaorten han antar att jag kommer ihåg efter att ha träffat dem en gång för tio år sen. Sen är han förvånad då jag frågar "vem xxxx?".

Anonym sa...

Word!!

Linda sa...

Helena, jo lite så - fast det är nästan lite gulligt eftersom det är så tydligt långsökt. :D

Hanna, det har jag också råkat ut för med både egna och makens föräldrar - måste vara nån åldersgrej?

Anonym, tack.