Vi är nämligen inne i en Astrid Lindgren period med 6-åringen, och avverkar som bäst Bullerby-böckerna i rasande fart. Men jag kan inte låta bli att irritera mig över hur flickor och pojkar framställs som från två olika planeter i dehär berättelserna. Pojkarna springer och stojar, klättrar i träd, läser serietidningar och hittar på hyss, medan flickorna ordnar tebjudningar för sina dockor, hjälper mamma med matlagningen och barnpassningen och läser högt för blinda farfar.
Okej, det är en annan tid, de är ju skrivna på 1940-talet. Men ändå, jag känner mig ganska bekymrad över att jag nu möjligen för vidare såna här värderingar och rollfördelningar på mina barn - samtidigt som jag ändå gillar själva berättelserna, den tidlösa essensen i dem. Illustrationerna. Språket. Berättarglädjen. Elsa Beskow är en annan favorit med väldigt hög nostalgifaktor, men tyvärr med samma problematik.
Säg mig, vad gör man? Modererar man texten an efter som man läser, hoppar över de värsta ställena och hoppas på att inte bli fast? Läser man på, och varvar med moderna böcker där prinsessorna slåss mot drakar och pojkarna bakar semlor med mamma och hoppas på det bästa? Förklarar man för barnet, som kanske inte ens nödvändigtvis funderat på eller noterat hela saken, att det är ett mycket gammaldags tankesätt? Litar man på att barnet fattar själv?
7 kommentarer:
Har faktiskt tänkt på det mången gång. Jag har förklarat för masi att "det här är en gammal bok, på den tiden trodde man att flickor bara gjorde såna saker, fast så är det ju inte nu". Haha, inte för att han säkert fattar nåt, men det stör mig så mycket att jag känner att jag måste påpeka.
Jag vet inte, men jag tror nog att de förstår själva barnen. Det finns nog värre saker de påverkas av i den här världen. De växer ju ändå upp i nutiden, med "moderna" värderingar och så.
Jag älskar berättarglädjen i astrid lindgrens böcker och har läst mycket av dem för mina barn. Pippi hon slår ju omkull alla normer tillexempel. Allt är möjligt för både flickor och pojkar.
Vi läser Astrid Lindgren och alltmöjligt annat. Tycker om Lindgren böckerna så mycket. Vi har talat med 4-åringen att flickor kan busa på lika mycket som pojkar, och att pojkar lika bra kan ordna tebjudningar för sina mjukisar. Men böckerna läser vi som dom är. Och Pippi är ju en tuff typ ;). Så hoppas jag att förutom böckerna allt annat omkring ger pojkarna i vår familj en bild av att det inte finns skilda sysselsättningar som bara den ena eller andra kan göra. /My
Läste just Elsa Beskows Tomtebobarnen åt Buu till godnattsaga idag. Men han fattade nog inte ens hälften av texten, så gammaldags är den ju med alla rim och konstig ordföljd. Men huvudsaken var ju att jag läste.
Ja och Pippi är ju tuff fast hon är flicka.
Jag bokstavligen Ä L S K A D E barnen i Bullerbyn då jag var yngre. Inte funderade jag på hur pojkar/flickor framställdes, det var nog mera det de gjorde som jag fastnade för och hur roligt de verkade ha det tillsammans i gemenskapen i "byn".
Man kan ta och ändra lite på namnen i - åtnjut lite kreativ frihet! Vem är det som säger att Olle måste vara en Olle och inte en Malin? :)
Jag minns inte att jag skulle ha reflekterat över att flickor gjorde så och pojkar si, alla var barn, och det var jag också och det kände jag igen mig i. Kanske man som förälder försöker lära sina barn att de är barn istället för flickor eller pojkar? Och så kan man byta ut orden för flickor och pojkar till barn där det passar.
Skicka en kommentar