17 sep. 2012

Dagliga dosen

Jag tror inte jag nånsin kommer att kunna bo långt ifrån havet. Jag behöver det. För att bli upplyft, för att kunna tänka klart, för att lugna mig, för att nolla. Till och med igår, då vi skulle piknicka i stormen, fast kaffemuggarna knappt hölls i handen och barnen for omkring som osaliga andar på de hala klipporna- så kändes det fint att sätta sig ner en stund och bara titta ut.

De bästa terapiformerna för mig verkar alla börja på H - havet, hundar och hästar.

 EDIT kl 10.45: Och så undantaget som bekräftar regeln: Amarone, som börjar på A och inte på H.

6 kommentarer:

Maria L sa...

Undertecknas. Inget ont om Stockholm, men tydligen ska det dessutom gärna vara just finskt hav tydligen... eller åtminstone öppet hav. O gärna lite karghet och temperament. Inte för sött o puttefnuttigt. :)

hemMAMAmi sa...

Håller helt med dig! Jag kunde nog aldrig flytta nånstans mitt i skogen, jag behöver havet och friska briset! Älskar det!

chniil sa...

I feel you!

Helena S sa...

Och Helena. ;)

skrutte sa...

sååå sant! just sådär känner jag också. med hunden vid havet, blir aldrig mätt på det! o ibland är det till o med bra att det stormar, så skönt att bli helt "urblåst" liksom, mycket lugnande effekt.
höst-kram på dej!

Hanna från Nagu sa...

Ja havet....när det stormar och ryter inombords behöver man bara söka sig till sin egen vrå vid stranden. Det är den bästa terapin, jag klarar inte heller av att vara för långt borta från havet. Att dra lungorna fulla med doften av saltvatten! Det går bara inte vid ett sunkigt träsk! Förståss, om man får kombinationen med häst vid havet så är man så gott som mentalt botad, åtminstone för stunden ;). Måste säga att det var en av de bästa resorna jag gjort då jag var på en ridvandring till Estlands naturskyddsområde vid havet. Galoppera fritt med manen i ögonen och saltvattendoften blandad med hästdoft i näsborrarna. Underbart!