Men ätandet av den förbryllar mig lite. Den klassiska modellen klarar jag galant av, den som man suger en liten stund på så det går hål i ändan* och sen sipprar all stark salmiakssaft ur tills man krasande kan demolera det hårda skalet. Men dehär? De är ju mjuka, och sen geggiga innuti, och dessutom trekantiga. Hur gör man då?
Det här med att tänka utanför boxen känns jobbigt. Kalla mig bakåtsträvare, men jag saknar fortfarade den gula påsen, den med de bruna lakritspepprarna.
*nä, nu tror ni fel
4 kommentarer:
den gula påsen var bäst. Ingen protest.
Oj...även jag saknar den gula!
Precis! De var helt klart de bästa turkisarna.
nämen är de mjuka? var hittar man de här? måste ta en sväng förbi godishyllan imorgon!
Skicka en kommentar