14 sep. 2012

Vad är det med folk?

Vill ni höra nånting som jag tycker är sjukt störande beteende hos andra? Inte? Nähä, men jag ska berätta det ändå, för det här är ju min blogg.

Ponera att man är ute med några vänner i en bar. Dit kommer fler människor, varav en del känner varann från förr, andra inte. Om det ursprungliga gänget sen splittras för en stund, och hittar nygamla bekantingar att prata med - är det okej? Nå naturligtvis, det är ju det som kallas mingel. Men det som händer sen, det är däremot något jag inte ALLS uppskattar: att gå fram till sin kompis, som man var ute med, och denne inte presenterar en för sitt sällskap. Aaargh! Alltså, det här är på riktigt nånting som gör mig galen - och det händer mig alltför ofta.

Är det nånting med oss finländare, att mingel inte är vår starka sida? Chitchat i sig verkar ju vara lite svårt, men att involvera dem omkring oss med att säga "Hej, dethär är förresten X, ni har kanske inte träffats tidigare? Vi pratade just om *lägg in valfritt ämne här*" - är det så himmelens omöjligt det?

 Nu har det gått en tid sen den kvällen jag tänker på, och ingen behöver känna sig träffad, men jag blev påmind om fenomenet häromkvällen på Mikä Viini. Jag gick dit ensam för att höra på en paneldiskussion, och deltog sedan i cocktail-eventet efteråt. Jag kände ju förstås en del av personalen, men de övriga inbjudna hade jag inte så stor koll på. På en sån tillställning är det ju inte meningen att man ska stå och trycka i ett hörn, och jag tycker det är ganska roligt att träffa nya människor - men tammetusan om jag inte hittar mig själv i sällskap av två spanjorer och en tysk. Vi hade det utmärkt trevligt, men det är ju bara så typiskt. Ingen hade tagit kontakt med dem, och alla finländare på plats (dvs 95%) höll sig antingen väldigt tight till de sina, eller så köade de för mer gratis sprit.

Ytterligare en bidragande faktor till dehär funderingarna var morgonens dagisavlämning, då jag log och hälsade på samtliga föräldrar (okej, det var bara två) som passerade samtidigt i porten som jag - och inte en jäkel rörde en min till svar.

Förlåt för ösandet av galla en fredagkväll som denna, men jag måste få ventilera - VAD ÄR DET MED FOLK? Sa inte er mamma nånsin åt er hur man beter sig ute på byn? Eller på cocktailpartyn, dårå.

6 kommentarer:

Morzan sa...

Kanske vi finländare är för blyga? Eller helt överrösta med så mycket kontakter till folk alla dagar, att man bara inte orkar bry sig om någon som sveper igenom ens liv några minuter? Vet inte, men tråkiga och inrutade är vi nog.

marica sa...

sen finns det ju världens enklaste isbrytningsregel jag brukar försöka hålla mig till. Känner man två personer och ska presentera dessa för varandra så lägg alltid till en mening om varje person i presentationen. Så skulle jag presentera dig för säg min man så skulle jag kanske säga. Det här är Linda, hon jobbar med viner och skriver bl. a om dem för Hbl. Och det här är min man Kennet, han är köksförman och gick under studietiden flera kurser för att lära sig kombinera mat och vin. Sen skulle jag hoppas att ni pratar vin några minuter och sen kommer in i en bra diskussion om vad som helst faktiskt. Några ord räcker oftast, det behövs inte mera.

En menings-regeln.

För jag hatar med det där fenomenet att man inte bjuder in folk till diskussioner.

Pia sa...

Jag har också funderat på detta! Ibland om jag är på käckt humör så tar jag saken i egna händer och marscherar fram med handen färdigt utsträck. Om inte mitt sällskap presenterar mej. Men speciellt om man kommer in i ett "färdigt hopsvetsat gäng" så har jag märkt att folk är ganska ointresserade av att ens träffa nån ny, vilket för mej känns helt ofattbart. Och att jag är huvudet kortare än alla andra hjälper inte heller.

En menings-regeln är lysande! Den ska jag börja öva på nu.

Softy sa...

Jag håller totalt med och förstår precis vad du menar! Händer också ofta på stan med kompisar, de träffar på nån bekant, blir kvar och prata på en god stund medan man själv står tyst bredvid som ett fån. Ibland har jag till slut själv räckt fram handen, sagt hej och presenterat mig själv. (Det gör jag också då jag är dendär personen man stöter på på stan om min kompis inte ger något sken av att börja presentera oss.)
Och liksom du, på större tillställningar hittar jag mig själv i slutändan så gott som alltid samtalandes med ytlänningar...

Linda sa...

Morzan, jag vet inte. Iofs är det ju bra att kunna sålla lite, men vanligt hyfs tycker man ändå inte är så mycket begärt.

Marica, mycket användbar regel indeed!

Pia, men det tär liksom litegrann på stoltheten tycker jag. Är man verkligen sådär ointressant liksom? Höh.

Softy, precis den känslan - AAAAARGH!

Marika sa...

Detta är definitivt typiskt finländskt / skandinaviskt o det gör mig fullständigt rosenrasande! Vet ej om det är bristfällig kommunikativ kompetens el kanske fösiktighet / blyghet el varför inte brist på folkvett? Eller måhända en kombination av alla tre? Finländare / nordbor borde verkligen åka ner till kontinenten "på kurs" för att lära sig både det ena o det andra tycker jag. Har bott 8 år i Tyskland o där är allt sådant där en självklarhet.