Samtal med främling

Idag flydde jag in på ett kafé då himlarna plötsligt öppnade sig och det bara vältrade ner regn på gatorna. Jag beställde en kaffe och en tårtbit, lillan sov, och jag såg fram emot en skön stund av lugn och ro, eventuellt lite bloggläsande eller facebookande på telefonen. Jag blev alltså INTE särskilt ivrig då kvinnan i slarviga kläder och grönt hår, som frågat mig om den andra stolen var ledig, visar sig vara på pratsamt humör och frågar ut mig om min tårta. Är den god, på vilket sätt är den mäktig, är den mörka chokon liksom bitter eller passligt söt. Jag är inte annars heller nån pratkvarn, och forcerat small talk på finska är nånting som allt som oftast ger mig ryggsvett. Men vet ni vad? Jag satt kvar långt efter att kaffet var urdrucket och tårtbiten uppäten, och talade med den här kvinnan. Det visade sig, trots att jag fördomsfullt nog aldrig skulle ha trott det, att vi hade en hel del att tala om, och rätt så personliga ämnen -som vi gled in på helt av en slump. Och när jag till slut steg upp och gick därifrån, gjorde hon detsamma - vi sa bara hejdå och tack för pratstunden. Jag vet inte vad hon hette, var hon kom ifrån eller vart hon var på väg, och jag kommer nog aldrig att se henne igen - men jag kände mig märkligt upplyft och glad på hemvägen.