Idag borde jag ha infunnit mig i tingsrätten. Jag skulle ha suttit där med bultande hjärta och haft svårt att andas. Jag skulle ha hållit i pennan i min hand så hårt att händerna hade domnat. Jag skulle inte ha fått ner den minsta dropp kaffe vid pausen, för att inte tala om något att äta. Jag skulle känna mig yr, jag skulle vilja sitta ner och aldrig stiga upp. Jag skulle ha haft svårt att hitta orden. De rätta orden.
Jag sitter här hemma i soffan nu istället, med en överenskommelse gjord i sista minuten. Jag vet inte om det var rätt eller fel. Jag känner mig svag och skamsen för att jag inte reste mig till fajten rakare i ryggen. För att jag tvekar, när jag varit så säker. Jag känner också en smula lättnad över att grälen kanske skingras en aning, över att ansvaret delas. Men mest av allt känner jag sorg. Några dagar hit eller dit, en vecka här och en vecka där - spelar väl ingen större roll kan nån tycka. Och både pojken och pappan ville det själva. Men ändå, det KÄNNS i en mammas hjärta.
15 kommentarer:
Que sera sera. Du är en stor fajter i mina ögon! KRAM
Jag har aldrig sagt det, men alltid tänkt det; du är otroligt otroligt stark! Stor kram!
En stor kram! Du är en stark kvinna! <3
Du har inget du behöver skämmas för. Kram!
Mippe
Jag tycker du är duktig. Kram på dig.
Krafter till dig!
Varma kramar, fina Linda. Jag förstår känslan i mammahjärtat.
Strong är vad du är, det ska du inte tveka på. Massor med kramar!
tvivla aldrig på att du är tuff för det är du. Och har så stort hjärta! Kram på dig <3
Tack, era kommentarere betyder mycket för mig.
kram på dej! var o en av oss gör så gott vi kan o det räcker mer än väl! du är tuff!
Kram Linda!
Du är varm och stark, stålmamman själv! kram!
Tack fina, månne man inte vänjer sig nångång. Och inga beslut är väl oåterkalleliga ifall det visar sig vara helt fel. Hoppas jag åtminstone.
Jag tycker att du är stark och modig. Stor kram.
Skicka en kommentar