30 jan. 2013

Till vildingarnas land

Julgubben hämtade bl.a. en dvd till 8-åringen, en film som heter ”Till Vildingarnas Land” på svenska. Originaltiteln är “Where the Wild Things Are” och är baserad på en känd barnbok från 1960-talet. Jag trodde faktiskt det var en barnfilm först, och visst tittade båda barnen uppmärksamt på den häromkvällen, då vi alla bänkat oss i soffan med lite nötter och höga förväntningar. Men nu förstår jag att det egentligen var mer en film om hur det är att VARA ett barn.


Pojken Max kommer i gräl med sin ensamstående mamma, och rymmer iväg på ett äventyr som leder honom till en ö med en massa monster, som han blir kung över. Historien i sig är lite kaos-artad, och den röda tråd jag själv fäste mig allra starkast vid var de stora, överväldigande känslorna. Att vara sårad, att vara rädd, att vara sprudlande glas och lycklig, att längta bort, att längta hem igen – spektret var brett, och verklighetstroget okontrollerat, och framför allt fantastiskt vackert porträtterat. Där storyn haltade kompenserade det visuella tiofalt – sällan har man sett en så otroligt snygg (barn)film. Musiken får också fulla poäng, med sina lite naivistiska indie-toner. Gåshudsfaktor!

3 kommentarer:

Maria L sa...

Bra att du påminde! Såg trailern nån gång o kommer ihåg att man blev ganska tagen av fiilisen!

Jöns-Peter sa...

Såg filmen då jag var gravid och känslig, och å vad jag grät! Nu är jag inte mera gravid, men mamma och än mera känslig. Sån tur att jag såg den redan :)

Naja sa...

Jag såg och bloggade om just den här filmen då den gick på bio för något år sen. En av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna! Jag bara bölade och bölade.